Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Vet han inte skäms», yttrade gabben och vände sig om
liksom en orm stuckit honom, «vet han inte skäms, Pehr Magnus i
Hallen, är du fattigare, du; än han varit?»
«Ah ja, inte vet jag, men han menar tro på att jag är for
fattig.»
«Har du inte två starka armar och god helsa! — Ah, han
borde veta skäms.»
«Men yi få se till året — när jag exercerat beväring så blir
jag myndig.»
ffJaså, du rår om dina armar och ben då mera än nu, annars
vet jag ingenting på Guds gröna jord du har att vara myndig öfver.»
Anders rodnade, ty det var verkligen sant.
«Men», sade han, «jag menar så, att då kan jag fria, ty si
då är jag så gammal, att jag får säga ut — för si han menar
att jag är för utig.»
«Hm — ha ha ha (ett skratt som lät ovanligt), är det felet,
så tror jag att jag friar, jag är väl gammal nog åtminstone.
Ha ha ha.»
«Fader Ola slår sig på rolighet. Ja, jag friar nästa år; men
J är den ende som vet det, tala inte om det för någon.»
«Nu är du dum igen, Anders, är jag någon käring jag? —
hm, — nu tycker jag att du kan gå din väg, jag skulle ut och
lägga nätena.»
«Det skall jag hjelpa till med.»
«Det är onödigt, kan hjelpa mig sjelf», svarade gubben och
lade pipnubben opp på spiselmuren. «Se så, gå nu till mor din
och sitt der och håll tal om Guds försyn och om Stina i Hallen,
det passar i stycket, som skräddaren sade om vadmalet.»
Anders var vand vid ett sådant slut på sina visiter .och man
kan vänja sig vid allt; blott man förstår andemeningen; han tog
således ej illa vid sig, aktade sig noga att Önska gubben lycka
till godt fiske, ty då, så är folktron, får man ingen fisk, och gick
den kända gångstigen genom skogen. Ännu låg stenen der,
bredvid hvilken de fyra aborrarne sprattlade i månskenet; ännu var
skogen lika djup, lika mörk och dyster, men det var ändå ej som
förr, allt var klarare, redigare, kanske lugnare än förr, ej så
roligt, ej så öfver måttan lyckligt eller så öfver måttan olyckligt
som i barndomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
