Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unge och de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen, min herre, tjugu grader sade gamle Gerhard, som sett efter;
— att hålla föreläsningar öfver, gud vet hvad, till dess man blir
riktigt frostbiten, är något ovanligt, eller hur, min käre Georg?
Du hade bjudit mig på helt annat. Men förlåt mig nu, blif ej
ledsen, Georg, vi skola glömma allt der ute på isen, allt, allt»,
tilläde hon och kastade en hastig blick på slottet, som dystert
och ängsligt tycktes blicka ut öfver sjön.
Der nere på isen var en så kallad slängkälke inrättad; en
stadig påle var nedslagen igenom isen och stod mot bottnen, och
på en axel gick en lång stång, vid hvilken en liten vacker kälke
var fastad.
Georg spände på sig skridskorna och gjorde några svängar
på isen, för att försöka om de sutto fast, och sedan fattade han
åter Sigrids mjuka varma hand och ledde henne försigtigt till den
lilla kälken, som, öfverbredd med björnhud, såg både beqväm och
▼arm ut. Den unga flickan satte sig uti, blef väl ombonad i
björnhuden, fick några påminnelser att hålla sig fast, och nu
be-gynte svängen, först långsamt, men snart i allt häftigare och
häftigare fart.
«Jag blir verkligen yr, Georg», yttrade flickan när
sväng-kälken stadnade; «men det förefaller mig alldeles som om jag flöge.
Jag tycker att en brefdufva, som i hvinande fart stryker fram
öfver länder och haf, skall så der se skogar, berg, dalar, sjöar
och slott flyga undan i ett nu; det vore roligt att komma så
högt och se allting så der i fogelperspektif.»
Leken fortsattes med små uppehåll; de unge tycktes hafva
föresatt sig att ha riktigt roligt en stund och dröjde länge ute.
Uret på det gamla tornet pekade med sin guldpil på V, och solen
sänkte sig mot horisonten. Himlen antog denna oefterhärmliga
vinterfarg, som ännu aldrig någon konstnär förmått återgifva,
dessa hvitgrå skyar, söm skifta mellan alla färger, och dessa blå,
brandgula och sjögröna nyanser, som göra en nordisk vinterafton
så oförklarligt lockande och skön — ju^t dessa ögonblick, innan
solen gömmer sig och innan stjernhvalfvet slår sina portar opp
och låter oss se julljusen, som brinna deroppe. Skuggorna sänkte
sig allt mera öfver sjön, skogarne mörknade, de ljusblå aflägsna
blefvo mörkblå och , dunkla, de svarta skuggorna skymdes af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
