Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge man oen såg också ej illa ut, ehuru han något
vanställdes af ett par ögon, som tycktes skela, fastän de icke
gjorde det, eller rqjdei en viss osäkerhet eller skygghet, som man
måste vänja sig vid, innan man rätt kunde fördraga den.
Hedvig hade också, första gången hön såg Adelsson, känt
liksom en obehaglig ilning i själen, då hennes far med den
vänligaste min i verlden ’presenterade: «Min dotter Hedvig, hm, och
en vän, en antiquarius, hm — förlåt, jag mins inte — hm . . .»
«Adelsson», upplyste denne och framträdde, som tidens bruk
var* för att kyssa på handen. Men denna känsla förgick snart,
och Hedvig hade naturligtvis hvarken ärft eller förvärft någon
menniskokännedom; ty den gode kamreren var lik ett barn, som
trodde alla väl, och ensamheten i dufslaget gaf ej tillfälle till
egna forskningar.
Tiden gick således ganska behagligt, ty antiqvarien fick i
allsköns ro utbreda sin vishet för sin vän Adelsson; och att
meddela sig var den hederlige gubbens passion, utan att han
just tog reda på åt hvem han meddelade sig. Han var således
en menniska, som just syntes skapad att vara ett åtloje åt
andra; ty man kunde, när man ville, få honom in på sitt
älsklingsämne och sedan skratta så mycket man ^ förmådde. Han hörde
ieke, såg icke, märkte ingenting, så ifrigt var han inne i
skapelsehistorien och i slägiiedmngarna från Adam i paradiset, eller
hade han gräft in i »de gamle Göthers eller Svioners
ättekullar». ,
«Ser nu min vän», yttrade han till sin trogne åhörare, «ser
han . . . detta ser ut som en snäcka och detta som en sorts
konstig kräfta (hari visade ett par petrifikater), ser min vän,
liksom en riktig snäcka med s|tal och alU, och en kräfta, ser han,
utan klor; detta är en alusus na tura», en naturens lek. Det vill säga
att naturen försöker att i allting efterhärma den lefvande
skapelsen, och så gör hon snäckor och kräftor af sten; ja, man har
funnit hela förstenade menniskor i underjordiska grottor.»
aDet är högst förunderligt»
«Ingalunda; då man har funnit skeppsankare på de högsta
berg efter syndafloden, och då hade redan skapelsen uppnått sin
högsta punkt i menniskan, som sedan satte sig ner i det gamla
Sverige, som Rudbeck i sin Atlantica så dråpeligt bevisat, att ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
