Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ja, hvarför skulle jag ej tro honom? Det är så roligt att vara
tacksam, så att den är enfaldig, som ej passar på då han kan få.»
«Goda barn, Gud välsigne dig för det ordet!» sade
drottningen med en djup suck.
«Huru är det? Jag tror att ers majestät suckade, inte är
det illa, inte är ers majestät ledsen?»
«Nej, Catharina, jag är aldrig ledsen», smålog Lovisa och såg
sin lilla hoffröken vänligt i ögonen.
«Ack nej! — det vet jag nog, och annat kan det ej vara. Ers
majestät, som är älskad af hela verlden, ja riktigt tillbedd, som
bär en krona och herrskar öfver ett helt folk .— inte kan ers
majestät veta hvad det vill säga att vara ledsen, som vi andra.»
ffJaså, du är ledsen du?»
«Ja, ers majestät, men endast ibland, en liten stund då jag
tänker på min far derhemma, huru tyst han har det i sin koja,
eller då ers majestät icke ser så nöjd ut som vanligt — då . . .»
«Då blir du ledsen?»
«Ja, ers majestät, jag kan ligga halfva natten och fundera
hvarför ers majestät såg ledsen ut, och då förefaller det mig alltid
som jag vore skulden till alltsammans. Men när det då blir
alltför svårt, så väcker jag Marianne och frågar: tror du att drott-
ningen var ledsen på mig? Hon såg ej så glad ut i afton som
vanligt. Då skrattar Marianne och berättar mig, att ers majestät...»
Drottningens uppsyn mörknade,
«. . . att ers majestät — men nu har jag visst sagt något
rätt enfaldigt, förlåt mig då, ers majestät! Var det så?»
«Ah nej, barn», skrattade drottningen; «fortfar.»
«Jo, att ers majestät nog kan tycka att vi äro tråkiga, fastän
vi ej göra ers majestät just någon sorg.»
«Allt det der är onödiga funderingar», yttrade drottningen;
«men du är ett godt barn; vi skola tala vid din tacksamme
ziguenare.»
De begge promenerande hade nu hunnit opp den ensamme
vandraren, som, då * han fick se sin unga vän, bugade sig djupt
och aftog den slokiga hatten.
«Huru är det med er?» frågade drottningen nådigt.
«Jo, Gudi lof, genom denna här Guds engeln så är det bra
nog nu, hennes nåd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
