Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den, som kan och vill gifva den, är visst ej öfverflödig. Men då
vi känna oss öfverflödiga, liksom en börda, — då vilja vi fly från
en verld, der vi ingenting ha att göra.
Det var denna öfvertygelse om att icke vara onödig, som
gjorde kamrern så lycklig. Han var tvärtom en vigtig länk i
menskligheten, ty hans upptäckt skulle förändra verlden.
Så hade det lilla hushållet lefvat i ett par år, då en
förmiddag framme i Januari en täcksläda stannade vid dörren af det
lilla huset, och en äldre herre, åtföljd af ett ungt fruntimmer, steg
ur och inträdde.
Gamla Karin, som i sitt fönster genast igenkänt den gamle
herrn som densamme, hvilken en gång varit uppe i dufslaget och
som underhöll hela den lilla familjen, skyndade sig ut och neg djupt.
«Se här», sade gubben med höjd stämma, för att bli hörd af
den döfva gumman, i det. han vänligt klappade den gamla på
axeln, «se här, min dotter, är den gamla trogna tjenarinnan jag
omtalat för dig — det är hon som hittills ensam burit bördan.»
«Åh, det har visst icke varit någon börda, fast Gud skall
veta att det var svårt när mamsell, min lilla goda, välsignade
mamsell dog — men jag tog ändå mitt förnuft till fånga — och
Gudilof . . . Nådig herrn behöfver inte skrika, jag ser på mun
hvad som sägs», anmärkte hon liksom i parenthes.
«Bra, min gumma; låt oss se barnet!»
«Åh, Herre Gud! Var så goda, mitt nådiga herrskap, och
stig in här nere; jag riktigt skäms, ty gossen har sina
hvardagskläder på. Om bara jag vetat, men derom sade Gerhard intet
ord i går.»
Under alla dessa ursäkter hade bon emellertid insläppt de
främmande. Katarina kastade af sig kappan och sprang fram till
gossen, som helt lugn stod vid en stol och lekte med några
kasserade bitar af sin morfars perpetuum mobile, i sin ordning sys*
selsatt med deras sammansättande.
«Kom till mig, lille Göran», sade hon med en ton, som
darrade midt emellan gråt och fröjd, «kom till mig!»
Gossen såg opp, och i stället att «törkäns», som gamla Karin
hviskande berättat baronen skulle bli fallet, smålog barnet, släppte
sina leksaker och räckte opp armarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
