Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hedyig, helsa på henne i hennes nya hem, titta efter huru hon
kunde hafva det.
«Hör på, Karin, jag längtar efter våren», sade kamrern ofta
till den trogna tjenarinnan; «det* vill ej gå med arbetet riktigt
bra, jag behöfver hvila mig; vet du, när auriklerna blomma, så
— ja, då är det vår och då får jag hvila mig och göra en liten
resa, som jag tänkt på så länge jag mins. Det skall bli roligt
att komma ut i friska luften.»
Den gode kamrerns oro fortfor beständigt och ökade sig med
hvarje dag, allt mera det led mot våren.
«Har du inte sett till aurikler ännu, börja de att slå ut?»
Mgade han ofta. «Vet du, Karin, jag tycker om aurikler och
yxläggar och blåsippor och de små svalorna, som qvittra under
takfoten, de alla liksom säga till mig: kom, gamle Löfling, kom!
Du skall ut och roa dig.»
En morgon, när vårsolen glad och fryntlig blickade in mellan
jalusierna i den gamles kammare, inträdde Karin med ett par
au-rikler i ett vattenglas. Hon ansåg detta som enda medlet att
stilla sin herres oro.
«Ack, se aurikler!» yttrade gubben och smålog; «se på, nu
är det vår. Yet du! Jag har på ett par timmar legat och hört
efter, jag tycker precist som om svalorna sjungit derute under
takfoten; men si, de köra och bullra på gatan, så att man inte
kan höra något riktigt, hm. Se efter, Karin, slå opp fönstret
och se efter, om inte mina svalor sitta deroppe.»
Karin lydde och stack sitt skrumpna ansigte ut genom
fönstret. Den goda menniskan såg temligen rolig ut i sin hvita
lärfts-dusamell, och några ungherrar midtemot skrattade åt «käringen
med den hvita dusamellen» — ingen af dem tänkte på att hon
tittade ut för att se efter om svalorna kommit, om det var vår
äfven uti Stockholms trånga stinkande gator. «Jo, kamrer, de
äro komna, der sitter en i sjelfva boet och en annan sitter på
sadelmakarskylten ’midt öfver* och qvittrar.»
Gubben satte sig opp i sin bädd, lade en bok på sina knän
och ställde glaset med auriklerna derpå. Hans ögon glänste af
en innerlig fröjd. «Drag opp jalusierna — se så! Låt Guds sol
lysa hitin! Glänta litet på fönstret, så att jag får höra svalorna!
Nej hör! Hör på, Karin! Hör på! Är det der svalorP Så un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
