Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derligt de sjunga — hm, tyst!» Den gamle lyssnade. «Hör du
inte? Svalorna sjunga, det l&ter som harpoBlag, herrliga harpo*
slag och små barn som sjunga dertill . . . Ack, de snälla
svalorna! Nu ’tystnade de &ter igen», sade kamrern efter en stunds
uppmärksamt lyssnande. «Nu skall jag resa, kära Karin, resa till
Hedvig; hon har det ju mycket bra der hon är?»
«Ja, kamrer, det har hon visst.»
«Det måtte väl inte tas illa, om hennes gamle far också
kommer dit? Tror du att der finnes rum äfven åt mig?»
«Ja, det finnes det visst», sade Karin, nära att gråta.
»Det var bra. Ser du, det är tråkigt här, jag har mycket
tänkt på att bli qvar hos Hedvig, så att Gud vet när jag
kommer igen till Stockholm. Jag kan ju fundera på mitt perpetuum
mobile äfven der, det är ju ingenting som hindrar — kanske jag
der får mera ro än här.»
Kamrern, som, allt närmare det led till våren, tyckts blifva
mera svag, satt qvar i sin säng — det tycktes som om han icke
förmådde eller ville stiga opp. Det var ej sjukdom, utan endast ett
afmattningstillstånd, ett sådant, som borde utgöra slutet för alla,
då dödens engel med len hand upplöser det ena bandet efter det
andra, tills ändtligen der intet band mera är qvar. Men den gamle
kamrerns tankar voro desto lifligare. Efter några minuters
tankfullhet slog han opp ögonen och betraktade Karin med frågande blickar.
«Hvad vill kamrern?» frågade gumman, som under sin
mångåriga befattning och i anseende till sin döfhet hade fått lära sig
två saker, att läsa ögonens språk och af läpparnes rörelse förstå
hvad som sades.
«Jo, Karin, jag sitter och tänker på om allt är färdigt till
min resa. Är min koffert riktigt packad?»
«Ja, kamrer.»
«Det var bra. Stålvärjan är väl med?»
«Ja, käre kamrer.»
«Jaså. Åh ja, då behöfs det intet mer, än att jag ger mig
åstad. Men, Karin, det var sant: är jag skyldig någon menniska ?»
«Nej, käre kamrer, ingen.»
«Jaså, jaså; men vet du, Karin, någon menniska som är
ond på mig, som jag gjort orätt — då får jag lof att göra honom
god igen — hm, vet du någon?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
