Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, det skall Gud veta, det fins ingen som är ond på
kamrern, och ingen som har lidit orätt.»
»Jaså; ja, det var bra, för si, jag måste göra opp mina
affärer innan jag reser från staden — det skulle vara skam eljest,
om Hedvig frågade mig om den saken, för si, hon som har allt
så bra, kan väl inte begripa huru en annan kan ha det dåligt.»
(Jo, det begriper hon nog.»
((Hör på, Karin, är allt i ordning? Har jag min gamla
klocka qvar — min bibel?»
(Jaha.»
«Vet du, Karin, då är ju ingenting borta?»
«Nej bevars.»
«Min bibel, den har jag, psalmboken också, och — tror du?
— har jag mitt gamla hjerta — samma ett, menar jag, som då
jag var ett barn?»
«Ja, det har kamrern visst.»
Gubben smålog. «Ja, jaså», sade han, »jaså, du tror det?
Det är ju bra det, Karin? Jag har alltid tyckt om att ha det
gamla qvar — det som är pröfvadt, är säkert, så är det med
klockan också. Nu», återtog han, «skall du komma ihåg allt —
jag börjar inte minnas. Hör du på svalorna igen, slå opp fönstret
litet mera. Se så, det blir så svalt och skönt — och hör du,
hur de snälla svalorna sjunga. Nu vill jag i ro höra på dem —
hvila mig litet, innan jag stiger opp och reser. Gå ner, Karin!»
Gumman gick, skakande på hufvudet — så på en gång liflig
och ändå stilla hade hon aldrig sett sin gode kamrer.
«Sjung nu, små svalor, och tala om för mig att det är vår»,
hviskade gubben sedan han blifvit ensam och lade sig ner på kudden.
Och svalorna sjöngo, den ena i j)oet, den andra på den gyllene
skylten midt öfver gatan; men för den gamles Öron klang det
som aflägsna harptoner och sång af tusende harmoniska barnröster.
När Karin åter efter en stund kom opp för att se om sin
husbonde, slumrade han stilla; vattenglaset med auriklerna i stod
utan att darra på hans bröst — det var också stilla, det trogna
barnahjertat derihne rörde sig éj mera — ett mildt, saligt smålöje
hade lägrat sig på den dödes mun. Han hade nått sin önskan, —
han hade rest till Hedvig, när auriklerna blommade och svalornas
vårsång klingade i luften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
