Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åtta dagar derefter utbars en kista med två friska aurikler
korslagda på locket; der medföljde nästan ingen i procession, men
det tysta tåget steg fram och stannade vid en djup graf. I ena
kanten stack der fram ur jordvallen sidan af en kista, och en ännu
oförtärd murgrönsslinga visade att det var Hedvig som låg bredvid.
Några veckor derefter stannade åter det goda herrskapets vagn
utanför, och gamle baron Sigfrid i sällskap med Katarina steg in
till Karin, som helt lugn satt vid sitt arbete, under det att den
lille Göran stojude och sjöng, som om han i en ödemark velat
göra sig bemärkt.
«Ack Herre Gud, se lilla hennes nåd», yttrade Karin och
sprang opp. «Och den gode kamrern, som fick komma till sin
Hedvig — Gud lät det ske, som han ville.»
Katarina von Dernath tycktes hafva återvunnit något af sin
förra liflighet, fastän ännu beständigt ett drag af svårmod fanns
qvar i blicken. Mycket bidrog till denna lyckliga förändring, att
hon vistades på landet, der björkarne fingo växa riktigt, och att
hon fick råka sin gamla far, fastän hon nu ej fann hans sätt att vara
så felfritt som fordom — hon hade fått andra vanor pch andra
åsigter under sitt hoflif. Katarina hade således återfått rosorna
på sina kinder.
«Det är väl aldrig meningen», sade Karin, «att herrskapet vill
ta Göran från mig?»
«Nej, goda Karin, visst inte.»
«Nå, Gudskelof, jag får då behålla gossen hos mig!»
«Nej, Karin, men både gossen och du skola följa oss ut till
Sigurdsnäs. Vill du ej det?»
«Jo, Herre Gud, det vill jag visst», sade %den gamla högt,
men tilläde mumlande: «det var också det bästa för henne, ty inte
förstår hon att sköta barn, som sjelf är ett barn.»
Katarina satte sig ner för att leka med gossen och visade
honom den brokiga taflan af menniskorna på gatan. Karin stod
bredvid.
«Se, hennes nåd», sade Karin och pekade på en mörklagd
gosse, som, klädd i trasor, stod vid -ett gathörn och tiggde,
under det att hans mörka ögon liksom en lurande lo blickade fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
