Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att det ändå ej stod så rätt till med pappas penningar hörde
han af pigohia.
Så uppväxte mammas gosse, blef med hvarje Sr större,
starkare och mera svårhandterlig, och böljade tidigt att lefva utom
hus, att få vänner och hålla sig borta. Så fortgick år efter år,
ända till dess fadren skaffade in honom vid ett regemente. Det
är klart att han som en rik arftagare kunde betala ackordet och
lefva med kamraterna. Det blef således snart löjtnant Adolf utaf,
en lång person med hårpiska och’ lockar vid öronen, som hela året
gjorde intet annat än, som det heter, roade sig och blott då och
då, ojemnt och oordentligt som det skedde den tiden, gjorde sina
kompani-möten, det vill säga gick på jagt med kaptenen och
underbefälet, under det att kompaniet slog gräs eller täckte halmtak på
bostället.
Unga Adolfs förut så friska hy bleknade med åren, ögonen
blefvo mera framstående, liksom hängande, några breda fåror drogo
sig från näsvinkeln ned förbi munnen, han såg sömnig eller hvad
man kallar dåsig ut, och brydde sig ej mera om hvarken mamma
eller fröken Marianne, som således begge hade ymniga orsaker att
beklaga sig öfver ynglingar i allmänhet. Det var klart att då
Adolf var sådan, hurudana skulle då ej de öfriga vara?
Under hela denna tid hade då och då en friare anmält sig
till fröken Marianne; de der goda strögårdarna och kapitalet
upptände mången ungersvens hjerta; men alla strandade innan de ens
hunnit fram till föremålet. Förmyndaren var den under ytan
gömda klippa, på hvilken alla giljareförslag förliste och förbi honom
var omöjligt att komma.
Fröken Marianne hade en viss likhet med en ö i Söderhafvet:
hennes blomsterverld var omsluten af en kransformig korallbank,
som gjorde alla försök att hinna stranden omöjliga. Denna bank
var hela familjen — der fanns ingen som ej som ett klenodium
bevakade den rika fröken, den söta pupillen, «husets goda engel».
Det gamla partiverktyget, numera husfadren, var en af dessa
menniskor, som ej riktigt taga sig väl ut i denna verlden, men
deremot förträffligt i en likpredikan. Tiden för denna upphöjelse
nalkades; borgmästaren fick torrhosta, blef varm sedan han ätit,
och åt litet. Skinnet i ansigtet blef ännu mera pergamentartadt,
slöt sig tätt åt ansigtsbenen, de små skinande ögonen drogo sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
