Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver att hon knnde bjuda p& hjortstek; ty derute i Amerika &t
man aldrig annat än hjortstek, det hade mamsell Pjorry, som nu
för första gången togs till råds, sagt.
Dagen derpå kom der-en gammal, högst besynnerligt utstyrd
betjent öfver till Sigurdsnäs. Den gode mannen var vår gamla
Jack, som nu hade röd frack, lefverbruna pantalonger och gula
kragstöflor, och i denna drägt med sitt trubbiga engelska ansigte
tog sig besynnerlig ut.
Jack hade till ärende att fråga när öfversten kunde få komma.
Svar afgafs och ambassadören for tillbaka.
Hela huset var i spänd väntan, och genom hela personalen
gick en hviskning om att den der Öfversten varit gamla
friherrinnans fastman, att han blifvit nära nog halshuggen en gång,
ihjel-skjuten en tre fyra och drunknat — Gud vet huru många gånger.
Gamla friherrinnan, hade åter iklädt sig samma drägt hon bar
den dagen Göran blef myndig, den passade henne ännu; och den
goda friherrinnans stolta, ännu sköna figur tycktes vara en helt
annan menniska än den sorgsna, stilla fridens engel, som förut
lefvat så’ensam i sin stora våning.
Selina var skön som en purpur-ros och Sigrid som en hvit —
Georg glad och upprymd, baron Göran något generad i frack, och
mamsell Pjorry, prydd som en ung flicka, hade hela dagen
recite-rat en vers, som hon ämnade helga åt den återvändande gamle
ädlingen.
Ändtligen rullade en vagn in på gården, och Georg sprang ut
för att hjelpa Öfversten ur vagnen.
Det dröjde länge — ändtligen hörde man buller i stora
trappan. Gamla friherrinnan spratt till —- det var bullret af ett
träben; hon hade alldeles glömt att hennes ungdoms ideal gick på
träben.
Dörrarna flögo opp och vid Jacks arm kom öfversten in.
Katarina, hon som tänkt sig Fredrik Wernerhjelm ännu som
en yngling, som förgäfves adderat år till år för att föreställa sig
förändringen, steg opp, skulle göra några steg framåt, men tog
dem tillbaka i stället. Det var en hvithårig gubbe hon hade
framför sig, en gammal man med ett väderbitet ansigte, böjda skullror
och träben — huru olika med den herrliga ynglingen hon sist såg
vid den hemliga kommissionens bord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
