[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klippstycke, nfcn lefver ocb suger näring med de lång»
bladref-vorna som sväfva fria.
Del fanns något i Sigrids lynne, som gjorde det hvad man
kallar kontemplatift; hon tycktes bakom det vanliga lifvet forska
efter någonting högre, hon försökte med svaga händer att bryta
bort skalet för att nå kärnan. Detta hade till följd att hon gerna
sällskapade med sig sjelf, för att i ro ochjfrid låta själens fjäril
utveckla sina vingar och flyga omkring en liten stund utan att
vara sedd.
Så satt hon i väfkaramaren ofta ooh arbetade och lät
tankarne spela åt tusende håll, och sedan dagsarbetet var slut, gick
hon ner i parken och satt der, undangömd för Eeginas spejande
blickar, och läste i en bok, ty läsning hade blifvit henne i samma
mån kär, som mamsell Pjorrys påminnelser blefvo mera sällsynta.
Så satt hon en afton, då GeorgH återkom från jagten och,
innan hon visste ordet af, stod framför heniie.
Sigrid spratt till och lade igen boken, under det hon
forlägen stammade: «Ar det vår Nimrod? Georg kom så omärkbar
aom en ande.»
«rJa, Sigrid lilla, jag har varit här länge . . . mina tankar
ha varit hos dig länge. Har du ej hört att tankarne ibland kunna
antaga gestalt?»
Sigrid rodnade, ty hon hade tänkt mycket på Georg. «Nej,
Gaorg, del* har jag aldrig hört.»
«Jo, verkligen, jag har hört min gamle öfverstlöjtnant tala
om en sådan händelse. Det tilldrog sig då han var ung . . .
gubben får tårar i ögonen då han omtalar det. Han var förlofvad
med en ädel flicka, skön som dagen; han har hennes porträtt.
Han skulle göra en lång resa, han var lugn och glad och löfvade
sin fästmö att komma hem om fyra månader; detta tröstade henne
dock föga. Hon yppade väl ej sina aningar, men hon föll
snyftande i hans famn och sade: ’kom dock ihåg, att jag är din i
lif och död*. Han reste. Ett par månader derefter satt han en
solljus sommardag och läste just ett bref från henne, det var gladt,
förhoppningsfullt — då han plötsligen tyckte sig se henne stående
mid^ framför sig och småleende säga: . . . ’i lif och död’.
Han sprang opp, men allt var borta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
