[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta var Winklers råd.
Det var en lång eftermiddag; men ändtligen kom då qvällen,
och som genom ett trolleri flammade der tjäreldar på alla berg,
sjön flöt som glödande silfver i deras sken och i parkens gångar
brunno mareschaller.
Hela sällskapet ordnade sig i den stora salen, som var prydd
med friska blommor och som strålade af ljus*och glans.
Allt var i ordning, sammetsmattan och de broderade pallarne
voro framsatta och presten väntade brudparet.
Då slogos dubbeldörrarne opp och baron Göran von Dernath
införde sin son, den kraftfulle blomstrande ynglingen, som med
glädjeskimrande ögon betraktade mängden och stannade på sin
plats. Det dröjde några ögonblick innan Sigrid inträdde vid gamla
friherrinnans hand.
Man kunde ej bestämma hvilken som mest tilldrog sig
uppmärksamheten, den blyga bruden eller den ädla gumman, som stolt
och hög och ändå kärleksfull och mild som en älskad drottning,
en moder för dem alla, förde fram den svigtande bruden och med
en kyss på pannan lemnade henne.
Det var för öfver ett halft sekel sedan den ädla friherrinnan
första gången beträdde detta rum; då, som nu, strålade det af
ljus och de gamla taflorna, anherrarnes bedrifter, voro ännu
desamma som då Adolf Fredrik och Lovisa besökte denna sal. På
ett halft sekel hade den ej varit upplyst som nu, och friherrinnan,
nu åldrig men ännu ung i sinnet, tyckte att det var i går hon
spelade den goda genien. Hon hadé också blifvit den slocknande
ättens goda genius, hon såg det i allas ögon. Hon och ingen
annan var dock festens drottning. Men hvilka smärtor, hvilka
försakelser hade ej detta ögonblick kostat henne; hvilka minnen
var det icke, som i blodiga eller glada gestalter lefde upp igen,
då hon nu, på samma upphöjda plats, der fordom Lovisa Ulrikas
tillfälliga thron stod, betraktade det sköna skådespelet af tvenne
menniskor, som förenade sina öden.
När vigseln var slut, trädde gamla friherrinnan till sin Sigrid,
som gråtande föll i den gamlas famn.
«Gud välsigne dig, du försoningens underpant, du kärleksrika
dotter, som läkt de sår hatet gaf. Gud välsigne dig!» sade
friherrinnan, och stora, klara, innerliga tårar störtade ur hennes ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
