- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 7. Hat och kärlek : Episoder ur en slägthistoria /
440

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF)

[Read further instructions below this scanned image.]

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Några bref.

Selina Ossman skref ofta till Sigrid. Några strödda bref ur
denna samling visa hennes öde, huru det utvecklade sig, som hos
alla, och hennes karakter och hennes sätt att betrakta lifvet och
sin egen ställning till andra. Liksom hennes lynne, är hennes stil
lik ruinerna af en förstörd byggnad, omkringkastade stycken af
idéer som, sammanslutna till ett helt, skulle utgöra någonting
harmoniskt, men som nu blott visa sig i fragmenter.

Vi hade kunnat införa flera, kanske hade då historien fått
mera afrundning, de af henne nämnda personerna framstått mera
klara och med skarpare konturer för läsaren; men kanske också
icke; det var ej hennes sak att måla karakterer, ty åt allt gaf hon
sin färg — hon betraktade menniskorna som man på lek ibland
betraktar landskapet, genom ett rödt, ett blått, ett gult glas: vi
se då ömsom en verld i brand, ömsom naturen i vinterns istäcke,
och åter i det gula ljuset af en brännande ökensol. Men den

verkliga naturen är ändå sig lik, med det gröna gräset, den blå

himlen och de hvita molnen, som simma deruppe. Det är säkert,
att vi alla ha ett mer eller mindre färgadt glas framfor vårt
andliga öga — derföre döma vi så skeft och så olika — vår egen

grundfärg låna vi också åt det vi betrakta. Deraf våra strider.,

våra orättvisor — och, då det klarnar, vår ånger. Om vi såge
rätt och klart, betraktade hvarandla med samma ögon som
eng-lame — skulle vi älska hela menskligheten, såsom i sin helhet
varande Guds bild.

Selinas bref tala för sig sjelfva, eller äro uttrycket af en djup,
ofta glödande egoism, som älskar menniskorna derföre, att Selina
sjelf kände sig vara ’en fattig syndig menniska’.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:10:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/7/0443.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free