[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Milano 1805.
Älskade Sigrid!
Således är jag då här, på den klassiska jorden — jag är i
Italiens konungsstad, Milano, och skrifver till Sigurdsnäs.
Jag sitter på en balkong, en vidlyftig gardin skyddar mig för
solen, blommor i stora porslinsvaser stå ordnade i en rad på
balustraden; jag blickar in i de spegelblanka fönstren på Palazzo
della Cantabilitå, ett palats, om någonsin en byggnad bör få detta
namn, och der borta ser jag ena skeppet af Milanos döme, ett
underverk af hvit marmor, som, trotsande tyngden, springer opp
i höjden liksom efter ett trollslag; och du åter sitter kanske i lilla
blå kammaren, med några blommor i ett glas, ljusgröna, barnsliga
björkar till utsigt och en himmel, ljusblå och beskedlig, och med
en sol, som jemt och rätt lyser.
Här hvilken himmel! djupt klarblå; man tycker sig liksom se
in i evigheten, så djup synes den, och derpå en brinnande sol,
som värmer, bräqner, gjuter eld i hvarje föremål och låter lagrarne
skjuta opp och prunka med sin smaragdgrönska och ger eld åt
blommorna, så att de se nt som vore de af ädelstenar.
Der oppe i norr lefver man för att lefva länge; här i södern
lefver man för att lefva mycket. Der går allt snäckgången, allt
krympes inom sig sjelf för att skydda sig, der samlar man all
värman inom hjertat och låter blott ljum heten kännas utanpå —
här fattar man eld och lyser och värmer med hela sin själ —
och brinner opp, det är sant; men, min Gud! är då ej askan af
en förbrunnen verld bättre än leran, som ligger utan form? Men
nog härom. Jag kom till Milano för två månader sedan; mina
sånglektioner upptaga hela min tid — det går redan bättre, än då
jag sjöng för dig vid källan, goda Sigrid.
Jag får mycket beröm af maestro signor Galeozzo. Det är
en herrlig gubbe, med hvitt hår, vackert ansigte, en egen bredd
öfver ögonen, som ger honom ett tänkande utseende, och han bor
i ett palats, — det är hans eget. Så bor en konstnär i södern;
men hur bor han i Sverige? Han får der tacka Gud om han får
bo på en vind och har nog ved att elda i sin kakelugn. Gustaf
Adolf beskyddar honom icke, modet icke, allmänna smaken icke,
såsom Napoleon, Italienarens smak och hans sinne för det sköna
beskydda och upplyfta honom här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
