[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig nu. Men så länge jag som en marsfjäril satt darrande af
köld på drifvan, så passade det också.
Då jag kom till Milano, var jag de första dagarne yr i
hufvudet. Du kan väl finna, att jag hade hela Schweiz der, med
sina laviner, sina gletscher och sina gröna ängar, hvilka, liksom
små mattor, utbreda sig vid bergsjättarnes fot. Detta allt, det
främmande språket, de främmande klädedrägterna, den hastiga
vex-lingen mellan isfälten, deroppe på de höga bergmassorna, och
lagerlundarne och mandelskogarne på Italiens slätter — allt detta
gjorde mig yr i hufvudet. Jag visste knappt att jag sjungit prof
för maestro Galeozzo, att hans ögon glänste af fröjd, att han
smickrade mig och talade om framtida triumfer. Allt detta hörde
jag knappt, ty den nya verld, hvari jag lefde, trängde sig in på
mig — himmel och jord sade till mig: välkommen hem, Selina,
välkommen hem i
Du, goda Sigrid, skulle finna dig en främling här, du skulle
ej känna igen något. De kantiga bergen, som syllika skjuta opp
i himlen, de mörka skogarne vid deras fot, de leende fälten,
öfver-strödda med’ spillrorna af en försjunken hjelteverld och Öfverallt
med underverk från den .katolska kristenheten; till intet af allt
detta hade du funnit motsvarighet i din själ. Nej, en lugn källa
under några alar, några små foglar som qvittra mellan deras gröna
blad, ’en ljus svensk sommarqväll — ser du, allt det der känner
du igen. Det är din verld, men här är min.
Här i den stolta dåmen tillber folket i from ifver en
benknota, gulbrun af ålder, blank af de trognas kyssar. Du, goda
engel, ler deråt, men jag ler icke, jag gråter blod öfver att jag
ej fick denna tro då jag var liten, att jag ej med fromt svärmeri
kan knäfalla inför den heliga jungfrun och verkligen tro, att
hennes bild vinkar mig till sig, verkligen tro, att der lefver en
gud-domlig själ i den döda bilden. Då hade jag ju en himmel redan
har nere — en öm moder i dömen, en öm fader i den helige
Borromeus, Carlo Borromeo — jag som är utan moder och utan
fader — och ett hem, en fosterjord, ett fädernesland inför hvaije
altare, der silfverlampornas sken belyste en helig tafla — jag, som
intet fosterland eger.
Men, du tror mig vilja bli katolik? Nej, nej! Uppriktigt
sagdt, jag är ingenting — tror intet, men ville så gerna tro allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
