[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inne — na är det att stiga uppåt eller glida utföre, att vinna
ett* lifs ryktbarhet eller tappa bort den.
Hela den stora samlingen hade formerat en halfcirkel framför
mig, och jag kände huru man betraktade mig, huru man sökte att
med blicken tränga ända in till mitt hjerta. Nu satt Italiens
största maestro bredvid mig och uppmuntrade mig — mig, som
så ofta sjungit till gnisslet af min fars skärsliparhjul . . . det
var öfver mig, ziguenarbarnet, Europas < störste konstnärer skulle
döma.
Dessa tankar flögo förbi mitt inre öga, då maestron gaf tecken
att börja.
Min röst var svag, den darrade något; men snart glömde
jag allt, lät fantasien föra mig fram på sina ethervågor — högt
öfver beröm, tadel, sorg och glädje, högt öfver jorden och den
blå himlen — förbi miua tröga minnen, som rörde sig i stoftet,
och i spåren på hoppet, som hastigt likt en ljusstråle ilade framför
mig . . . Ack, jag var nära att gripa det i den fladdrande
silf-verslöjan, då stycket var slut — och jag stod på engång åter på
jorden inför den lyssnande församlingen. Den sorlade, den
viftade med näsdukar, den smålog, den borttorkade tårar, men jag
förstod intet; jag stod der förundrad och stum. Men maestron
var nq mitt förnuft.
«Buga er, signora», sade han, «man beundrar er.»
«Jaså, man beundrar mig, jaså»; och jag bugade mig för
mängden. «Men för hvad beundrar man mig då?» tänkte jag.
Jag måste sjunga flera stycken. Alltid ökades sorlet, beundran
för hvar sång, och slutligen sjöng jag en improvisation med egen
ton, på svenska . . . hvad tycks, på svenska!
Nu bröt förtjusningen ut i en uthållande applåd — man
glömde sig.
Jag kunde ej annat än småle åt detta buller. Det föreföll
mig löjligt. Det föreföll mig liksom man skulle applådera en
svala, för det hon skjuter fart, och uthvissla en sparf, derföre att
han flyger dåligt. Hvad rår väl svalan för det ena och sparfven
för det andra?
Jag blef nu festens drottning, man omringade mig, uttryckte
sin beundran — nog af, det var mycket det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
