[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Milano den 5 September 1806.
Älskade Sigrid!
Det är din bröllopsqväll i afton — äfven min är det; din
hjessa bär myrten, min lagern. Du har vigt dig med Georg —
jag med äran, ryktet.
Det är sent redan, jag har nyss kommit hem och kastat af
mig min tunga drägt, och sitter nu vid min sekretär i en hvit
lätt gazklädning, sådan man här brnkar de varma sommarqvällarne
— och här är varmt ännu, mycket varmt, fastän vintern redan
börjat fläkta med vingarne oppe hos er.
Du borde se mig vid det antika bordet, lyst af tvenne
vaxljus, som uppbäras af karyatider af silfver — de stodo på mitt
bord när jag kom hem i afton, en skänk af maestron — du borde
se mig nu . . . jag sitten här med tårar i ögonen och önskar dig
lycka — lycka, innerlig, huslig, stilla sällhet. I den gömda dalen,
skyddade för hvarje spejareblick, slå din glädjes blyga blommor
ut och draga ej igen sig ens för den sista skymningen. Jag ser
dig iuom kretsen af de dina. Tänken J väl på Selina i denna
stund? Ja, det gören J. — Jag skall nu omtala mitt bröllop.
Milanos största teater, la Scala, skulle bli den plats, der jag
skulle forst uppträda. Vanan hade väl gjort mig djerf nog, men
jag kände dock att jag ej hade min fulla kraft; men du vet att
jag har vilja — jag blef lugn igen, ty jag ville det.
Biljetterna voro flere dagar förut utsålda, alla ville höra
«swei-zarflickan», så kallar man mig, ty Svecia blir för dem här ute
detsamma som Svezia — Sverige vet man ingenting om; men
likgodt, man ville höra mig, nyfikenheten var retad af maestrons
vänner, som utbasunerat mitt lof. Detta grep mig djupast, jag
visste att man skulle vänta mycket, fordra mycket.
Man gaf operan Palmira — och jag spelade Zenobias roll.
Maestron besökte mig i min klädloge, der jag, för första
gången klädd i min lysande teaterdrägt, väntade att framträda
inför fyratusen menniskor, de kinkigaste och mest känsliga öron i
Europa. Jag arbetade med mig för att synas lugn, och maestron
intalade mig mod.
Ändtligen fick jag bud att ouverturen snart skulle slutas; man
förde mig in på scenen, innanför ridån, man gick ifrån mig, jag
stod ensam. Då tänkte jag på dig, det var samma stund kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
