[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då du, rodnande och darrande som jag, också framträdde på
scenen för att börja ett skåpespel, fullt af vexlingar, fröjd och glädje.
Ouverturen fortskyndade, jag märkte hur takt efter takt,
liksom vågorna i ett vattenfal, störtade efter hvarandra och
för-svunno; snart var strömmen slut — de sista tonerna bröto genom
luften och i ett ögonblick var ridån öppen, och der stod jag i
den lysande drägten, den fattiga ziguenarflickan, och blickade ut
öfver den oöfverskådliga massan af menniskor.
Jag vet ej hur det kom sig, men jag började dock, fastän
allt svindlade omkring mig — under de första takterna var jag ej
mig sjelf — det var som jag ensam stått framfor brudpallen och
väntat på brudgummen, så blyg, så nedtryckt kände jag mig i
denna stund: men inom några ögonblick kände jag att guden
kom in i min själ, och nu var jag en lycklig brud och skulle gerna
sjungit tills hjertat brustit i mitt bröst. Jag såg ej mera folket,
jag visste ej mera att jag stod på ett teatergolf mellan målade
kulisser och himlar som hängde på rep — jag var i en konstens
helgedom, stod inför gudens altare och svor att lefva och dö som
hans brud, som hans Selina.
Man talar så mycket, Sigrid, om snillets glans och snillets
segrar. Jag tror ej. på dem. Nej, när folket tror sig tillbedja
snillet, så är det hjertats skönaste drömmar, hjertats heligaste
känslor de sett klädda, låt så vara, i snillets glitterdrägt — men
det är dock ej denna som hänför menniskorna, utan det är
blicken, uttrycket, hviskningarne af det väsende som gömmer sig i
denna drägt. Då snillet ensamt diktar, kan det på sin höjd
tillskapa en mannequin, lysande, intressant, skön till och med, men
dock en död docka — men skapar hjertat, ack, då behöfs blott
en enda flik af snillets mantel för att göra den bilden skön — ty
den andas, lefver, lider och hoppas, liksom vi alla.
Det är vår bättre varelse som uppenbarar sig i dikten, i
sången, på duken, det är den som utgör vårt lifs kärna. Ja,
iag känner nu mera än någonsin, att det ej behöfs mer än att,
utan att efterbilda någon, man är sig sjelf, i sin egen natur,
sådan som den oförvillad bör se ut — och vi äro originella,
snillrika, allt. Originaliteten beror blott derpå att man ej lånar sig
fram. Du är originell, Sigrid, din bild på en teater skulle sätta
folket i förtjusning — men en sådan kan icke spelas på en teater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
