[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men nog, min Sigrid. Jag var den gamla vanliga Selina,
som, utan att tänka på de lysande logeraderna, lät tonerna flöda
som de ville, efter känslans skiftningar. Ack, det var så roligt,
jag låg sluten i min älsklings famn, jag kände hur den heliga,
eviga konstens genius slog sina snöhvita vingar omkring mig och
gömde mig för hopen, så att den ej såg att det var en sångerska
blott, utan trodde att det var en drottning som led och hoppades.
Efter hvarje nummer bröt massan ut i applåder och bra
vo-rop. Det lät disharmoniskt; konstens guddom smålog med ömkan
åt dem och jag tänkte: tron J väl der borta, att det är för er
skull jag sjunger så här? Nej! Nej — ej för er skull; men jag
kan ej annat.
När pjesen var slut inropades jag.
Detta var en svår stund; jag tyckte att jag sjönk ner från
min höjd. Der stod jag en tjenarinna, som nu skulle få sin lön
— jag var förut deras herrskarinna, med hvarje blick, hvaije ton
befallde jag en gnista ur deras själ, befallde jag en känsla genomila
deras bröst, en tanke deras hjecna — och nu stod jag der
bugande inför publiken, för att höra huru den hurrade, huru den
klappade händerna och lät ett regn af blomsterbuketter och
lagerkransar falla in på scenen.
Detta kalla de en triumf.
Det ligger fåfänga hos den, som lemnar sådana triumfer, och
den som anser dem derför; den, som ej tröttas deraf, är ingen
konstnär.
Så fick jag en fullständig triumf. Den bana jag förutspådde
är öppnad: ärans, triumfens lysande bana.
Sigrid! Jag är sorgsen i afton, — jag tycker mig böra
förklinga, liksom de toner jag sjunger; men kanske äfven desse få
gestalt och bli evigt lefvande. Jag tror på det skönas odödlighet.
Helsa Georg — din Georg — från Selina.
P. S. Några blad ur min bröllopskrans skickar jag dig. De
äro sammanbundna till en stjerna. Göm dem, fastän de vissna,
och gif mig igen en qvist af myrtenkransen, som i dag sitter i
dina ljusa lockar. Jag skall i lif och död behålla den.
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. VII.
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
