[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
högre varelse, slår högmodet ut sina prålande vingar och vill
försöka flyga, men genast kommer eftertanken och säger: hvart skall
du flyga? Midt under triumfen hviskar det i mitt öra: du är
fader- och moderlös, du är utan hem, utan fosterjord, utan allt
som fäster menniskan här nere. Då faller min stolthet till stoft.
Så lär jag mig hvart jag skall fly.
Milano, Juni 1807/
Ett halft år har flugit förbi mig under beständiga triumfer.
— Publiken belägrar La Scala, man blomströr gatan, lagerkransar
regna in på scenen och sonnetter spritta upp Öfverallt, som
blå-sipporna om våren i Sigurdsnäs hagar. Jag är konstens drottning,
och detta i Milano — förstår du? I Milano, konstens och den
ädle Eugens hufvudstad!
Jag borde vara lycklig. Hvarför är jag det icke? Det är
blott inbillning, sällhet som smärtar — blott en fantasi.
Det ligger dock en olycka, en smärta i sjelfva ryktbarheten.
Då man är en vanlig menniska—jag menar ej att man för att vara
ryktbar behöfver vara stort annat — men då ej händelsen släpat oss
fram på skådeplatsen/ lefva vi i lugn bland de andra. Det
förefaller liksom då trädgårdsmästaren der hemma hos eder
genomletade skogen för att hitta vackra träd för parken. Då fann han
ett och annat med vacker krona — med rak stam — detta
bestämdes att flyttas. Han högg af dess finaste rötter, lyfte det
upp på en vagn och förde det i triumf till den glesa parken.
Der fick det sin ensamma plats, utsatt för storm och solsken, utan
de gamla grannarne, hvilkas trängsel gjort stammen så rak och
kronan så lummig; der fick det stå och vagga och brottas och
kanske brytas, stödt mot en trästång och bekransadt med
halmbindor. Så är det också med den som händelsen eller
ögonblickets smak gjort ryktbar, han står vacklande, stödd af något som
kallas ära, vid hvilket han bindes af några löst hopsnodda tågor
af egoistisk beundran.
Jag har aldrig känt mig på engång så lösryckt från allt och
likväl så bunden som nu. Fordom tillhörde jag åtminstone mina
traditioner, mina minnen och er, fastän J icke voren af samma
slägte som jag — fastän jag såsom en ung gran växte midt ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
