[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aspar och björkar; jag stod väl trångt, men dock fri. Nu står
jag ensam och bunden. Hela verlden ser på mig — om jag ler,
om jag mulnar, om jag hoppas eller förtviflan mitt leende, mina
tårar äro ej mera min egendom ... de stå under folkets dom.
Du skulle på ditt milda sätt småle åt mig, din Selina, om
du såge mig här. Du kan föreställa dig min dyrbara garderob —
jag glänser af guld oph juveler — alla mina inkomster vid La
Scala gå åt för att kläda ut den sjungande rodockan. Publiken
fordrar att jag skall sjunga den förtjust, blicka på den så att eld
strömmar genom hvarje själ och dessutom vara ett grant lull lull,
och för allt detta ger man mig penningar och applådissemanger.
När sedan det goda folket saknar några scudi i sin börs och har
ondt i händerna, höjer det på hufvudet och känner sig stolt,
emedan det beskyddar konsten. Det är alldeles som om man trodde
sig vara till för att beskydda en båll när man roar sig att kasta
den, med risk att han stannar i takrännan.
Jag är omgifven af — beundrare — det förstås; men bättre
opp: man behagar vara kär i mig. Det är också ett af
konst-närinnans missöden, att halfva verlden pligtskyldigast tror sig
vara kär i henne; du kan ej tro huru rådbråkad man blir af alla
dessa granna ord och dessa «långa» blickar, dessa blodiglar till
ögonkast, som aldrig vilja ta slut, dessa ömma ögon som tyckas
vilja säga: för att ha ett tomt hjerta att lyda, göra vi vår sak
förträffligen väl. Det är verkligen sant — man är ej kär i mig,
det finnes väl knappt någon som för min skull ville ha mig; men
det brukas att vara kär i Selina Ossman, det brukas att beundra
henne, att göra henne till en afgud, som man balsamerar i smicker.
Jag talade om ögon. Här finnas bland många tusende par
dumma, tråkiga, ömma ögön, blott två par som intressera mig.
Den ene är en ung Milanesare, officer i vicekonungens
lif-vakt — han har en sådan, fastän jag ingen vet som mindre än
Eugen behöfver en lifvakt; men likgodt, de der strålande, ärliga,
tänkande ögonen tillhöra kaptenen vid lifvakten, signor Zongelli.
Jag skulle kunna älska den menniskan, om jag vore i stånd
att älska någon.
Den andre är — don Medinilla, som han vanligen kallas,
spanjoren. Man kan ej låta bli att se på honom, det är uågot
— så — ja hvarför icke — så djefvulskt i dessa ögon, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
