[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjusa mig. Det är omöjligt att ej fasta sig vid honom. Karlen
ser bra ut, half neger till färgen, med passionens stämpel i sitt
gulbruna ansigte och nägonting så bakslugt, så lurande, så
infernaliskt skönt i de svarta ögonen — att jag håller af honom, gerna
aiuter mig till honom — knappt finner mig väl, om jag ej i
so-cieteten får se honom.
Dessa begge äro mina beundrare, mina tillbedjare. Zongelli
sluter sig till mig som en vän, han tyckes uppriktigt hålla af
mig, och om jag ej vore — den jag är, så kunde det hända att
Selina en vacker dag nedsteg från ärans höjd, offrade sin lager på
konstens altare och företog sig att koka macaroni åt en herre
och man.
Don Medinilla nalkas mig som en spion, som en hemlig och
farlig fiende. Han intresserar mig, liksom det kan roa mig att
skaka en flaska med gift, så att giftet fräser derinne. När jag
ser det dunkla giftet perla inuti glaset, är det en egen njutning
att tänka: — om det bruste, skulle döden gripa mig och alla på
en gång. Det är ett trots. Det är roligt att hissna, lilla Sigrid,
att vara rädd en smula, att leka med eggjern och tänka: för mig
är det ej farligt. Derföre håller jag af don Medinilla — han är
en giftdolk som är rolig att handtera.
Sådan är ställningen; men, Sigrid—jag är öfver denna lumpna
egoistiska känsla som kallas kärlek. Jag lefver för ett långt
aflägsnar mål än kullerstolen och handboksformuläret, icke ära eller
rykte, ty jag finner nu att detta var blott en inbillning — der
har jag ej funnit ett enda ögonblicks glädje — men jag söker
min högsta sällhet uti att afspegla mig sjelf, min själs innersta,
i allt som omger mig. Menniskosjälen är solen, ljusets källa, den
skapar Öfverallt sina motbilder omkring sig. Så skqll min glädje
bli att i tusende variationer återgifva den grundton som
genom-bäfvar hela min själ — att framställa den i bitar, och när den
splittrade bilden väcker verldens beundran, hvad måste då ej det
hela vara! Sigrid, jag är ej fåfäng, men en evighet slumrar
outvecklad i mitt hjerta.
Farväl med dig, skratta om du vill!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
