- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 7. Hat och kärlek : Episoder ur en slägthistoria /
455

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF)

[Read further instructions below this scanned image.]

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jag förrådde mig, icke i ord, men Zongelli förstod mig. Han
föll ned för mig, höljde mina händer med kyssar, svor mig trohet
i lif och död.

Jag var ej i stånd att svara honom, men mitt öde var afgjordt

Ändtligen, liksom jag blifvit tvingad dertill, lyftade jag opp
honom och stötte honom sakta ifrån mig. — Han betraktade mig
forskande — jag såg det icke, men jag kände det.

Nästan i samma ögonblick såg jag mellan de späda
myrten-bladen Medinillas skinande kolsvarta ögon, och snart stod han hos
oss i bersåen.

Den unge spanjoren var, som vanligt, smidig, glad och
in-ställsam. Han betraktade mig noga, bugade sig artigt och sade
några smickrande ord; åt Zongelli räckte han vänskapligt handen.

Några timmar derefter.

Det är djup natt — jag har höljt mina fönster, jag vill ej
se stjernorna, de förebrå mig.

Sigrid! Sigrid! bed för mig, rädda mig undan helvetet. Bed,
goda flicka, jag kan ej bedja.

Zongelli blef efter detta ögonblick oskiljaktig ifrån mig, men
lika oskiljaktig var också don Medinilla. Den unge diplomaten,
ban, ättlingen från det sagofulla landet, som, ifrån första
ögonblicket jag lät mina tankar flyga kring verlden, förekom mig såsom
mitt folks gamla land . . . han följer mig som en skugga, som
samvetet, som en fördömd. Hvar jag än är, ser jag alltid dessa
tjusande ögon, som verka på mig som skallerormens på
fogel-ungen; jag ville flyga i hans famn och säga: «Djefvul, tag mig
då, jag är din ifrån födseln, från min stams början.»

Arma Selina! Det finnes då en slägtförbannelse, ett »varde»,
som verkar från slägte till slägte.

Jag lefde således midt emellan himmel och helvete och drogs
af en oemotståndlig makt åt begge sidor, oppåt af kärlek, nedåt
af fasa.

Den onda makten har segrat.

Det var i går afton. Man gaf en operett på La Scala, huset
var öfverfullt, ty jag skulle ha hufvudrollen, en oskyldig, naiv
landtflicka.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:10:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/7/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free