Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Då bleknade mormor och höll på att falla; men hon grep
fast i stammen på trädet härute och stod der som en bild, medan
de buro morfar in i boden och lade honom på ett par bräder.
«Det dröjde länge innan mormor fick sin sans igen, men då
tog hon alla barnen med sig och gick in i boden och der kysste
mormor sin mans lik; då smugo tårarne fram ur ögonen och
lättade hjertat och mor och de andre lågo rundt omkring och greto
och snyftade — ack, du! det var en olycka.
«Så satt mormor hela qvällen, men då det blef mörkt tog
hon barnen med sig och gick åter in i stugan och sade: ’barn,
sörjen icke*. Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans
namn!’ Och så läste mormor, som hon var van, aftonbönen, och
då det vardt natt, gingo alla till hvila. Men alla greto och
jämrade sig, ty alla höllo af morfar, som varit deras tröst och hjelp;
men mormor talade tröstens ord och sade barnen att deras rätte
fader är Gud, hvars makt är lika stor som hans kärlek är evig
och hans vishet outgrundlig.
«Men man blir trött då man språkar och så somnade
slutligen barnen allihop och mor med och glömde bort att det var ett
sår slaget i hjertat.
«Men då morgonen kom och den första dagstrålen stack in i
stugan, då vaknade mor som var äldst — och se, der satt mormor
vid sin spinnrock och spann som vanligt. Hjulet gick, vingen
surrade, de smala snörena lupo i sitt gamla kors, men mormor
var blek, allvarlig och liksom hon varit borta med själen. Linet
lopp mellan fingrarne och stora, klara tårar föllo, utan att hon
tycktes veta det, ned i skötet. Hon hehöfde ej väta tråden, hon
vätte den med gråt, stackars mormor.
«Då steg mor tigande upp och tog också siu spinnrock och
började spinna, ty hon förstod hvad mormor menade — endast
ett oupphörligt arbete kunde hjelpa de små som sofvo.
«Plöt8ligen stannade mormor sin rock, räckte ut armarne åt
sin äldsta flicka och sade sakta: ’barn, låtom oss bedja! Det är
genom bön och arbete vi nalkas Honofn som allting vet och
allting bjelpa kan’.
«Och då föllo de ned i tyst bön — och solen gick upp och
sken på det vackra linet och glindrade på den blanka bly banan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
