Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlen skref i gamla tider — han visste icke, han, huru en nyare
tid skulle kunna förmå att begränsa det oändliga. Jag, Jeremias
Pfefferkorn, vet det — jag kan vara snillrik på ett ark, på tio,
med mittel eller perlstil, allt som man vill — jag kan tjena
verl-den med någonting nytt till jul, påsk, pingst och midsommar.
Jag har af mina förläggare fått veta huru man mäter snillet, som
i Frankrike drifves fabriksrnessigt, men i Sverige ännu så till vida
är en husslöjd eller lyder under skrå, att ingen associationsanda
ännu synts till, utom inom mitt kotteri. Men nog derom — nu
till staden.
Midt i raden af damerna sutto en liten mager gumma och
bredvid henne ett stort fruntimmer, prydt med blommor. Det var
ingen annan än mamsell Kachel Prejare, dotter till f. d.
stads-fiskalen, numera ekonomie-direktören Pehr Prejare.
Mamsell Eachel var lång och ganska starkt byggd, en
motsats till mamma. Hon var stadens mest belästa fruntimmer, ty
hon hade varit i pension i Stockholm och’lärt sig franska, tyska,
engelska och italienska prononciationen. Hon hade. till och med
uppträdt som författarinna af små noveller och en stor roman
(hennes pseudonym är «Liljan i dalen»). Det var naturligt att jag
först vände mig till henne.
«Ack, herr konglig sekreterare!» sade hon, «jag har med
förtjusning läst ert sista arbete Krukan.»
•Ber ödmjukast.»
«0, det är obegripligt att kunna skrifva så! Jag och mamma
voro alldeles förtjusta — eller hur, mamma lilla?»
•Jaha — jaha, det var så vackert angående den blinda.»
«Den blinda? Nej, mamma!»
«Jaså, jag trodde att det var Syrsan vid Spiseln, den har ju
konglig sektern skrifvit?»
«Nej, den är af en engelsman, som heter Dickens.»
aKors, så man kan missminna sig!»
«Nej, mamma, jag talade om Krukan (stötande sin mor i
sidan), mamma minns väl Krukan?»
«Ja bevars -r- åh herre Gud! — vi höllo på att skratta oss
förderfvade.»
•Eljest är det ett allvarligt stycke», yttrade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
