Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Ja, det är klart; men det skulle varit två särskilta stumpar
— käre herr Pfefferkorn stumpa af — det är fan så tät och dryg
stil herrn har. (Bläddrande i manuskriptet.) Ja, det blir
förbanna mig öfver två ark — men korta af — gör den ett drygt
ark kortare.»*
Jag tog saken i öfvervägande och således ändrades planen så
till vida, att bufvudpersonen, Emilia, som skulle lyckliggjort
Alexander Knotterling och varit ett exempel af en ädel qvinna, liksom
deras hus af ett lyckligt hem med barn och allt — måste sluta
opp. Jag skref således ihjäl henne på en liten lapp, som
klistrades med munlim i ena kanten, och fortsatte sedan att i korthet
måla Knotterlings förtviflan, hur han satte en kruka på grafven
och en morgon fanns död med krukan i sina armar och fästande
den stela blicken på det dyra namnet. Sedan denna lilla förän-
dring var gjord, omdöptes barnet och kallades Krukan i stället
för Hjertats sympati, som den förut hette.
Detta kunde jag ej omtala för mamsell Bachel, som derföre
förebrådde mig min hårdhet att döda en så skon skapelse som
Emilia. Uppriktigt sagdt, jag var alldeles oskyldig; det var en
hård naturnödvändighet, hon måste dö; ty liksom den verkliga
menniskan behöfver kläder och föda och tid och rum för att kunna
lefva, så måste en romantisk skapelse ha några ark att fortsätta
sitt lif på — tar arkena slut, så äro också alla lifsvilkor slut.
Det var således icke mitt godtycke, utan rent af en
naturnödvändighet, som lade Emilia i en förtidig graf.
Jag stod mig verkligen icke mera än jemnt, då jag kände
någon klappa mig på axeln.
Jag vände mig om och såg ingen annan än lilla kamrer
Hop-penroth.
«Mjuka tjenare! mycken fägnad att återse herr konglig
sekreteraren», yttrade den lille mannen och lät sina små men klotrunda
ögon antaga ett glädtigt uttryck; «jag minnes herr konglig
sekreteraren som en liten pilt, då han gick i skolan — trodde aldrig
att i den lille Jeremias en gång få helsa en af vårt lands
celebraste celebriteter.»
«Mjuka ^tjenare», yttrade jag en smula förnämt; ty kamrer
Hoppenroth var i min tid en ganska obetydlig och löjlig person,
som ingen umgicks med. Han bodde den tiden ute vid tullstu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
