Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Mynt och myntväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 OM PÄNGAR.
begagna däremot de ädla metallerna i form af mynt. Ett
mynt är en viss viktdel af metall, som man gifvit en ända-
målsenlig form och som är försedd med en stämpel (prägel),
utvisande, hur mycket metall stycket innehåller, och genom hvil-
ken stämpel staten går i god för metallens äkthet och rätta
vikt. Myntets namn brukar icke nu för tiden angifva dess
vikt, men man använder särskilda myntnamn (t. ex. krona,
öre), och i myntlagen är det då bestämt, hur många dylika :
myntenheter eller räkneenheter det går på ett kilogram
guld eller silfver. I många myntnamn finner man också
tecken till att namnet ursprungligen betecknat en viss vikt.
Således kallas det engelska hufvudmyntet pund sterling,
och det gamla svenska myntet mark fick sitt namn af att
det från början utgjorde en mark i vikt.
Myntens vanliga form har valts så, att den skall vara
bekväm och så litet som möjligt utsatt för slitning. Ytan
får icke vara för stor i förhållande till hela myntets
värde. I allmänhet innehåller det regentens bild eller
något dylikt tecken, som utvisar, i hvilket land myntet
präglats. Randen är upphöjd, hvilket skyddar prägeln mot
slitning. Vanligen är den på större mynt antingen refflad
(som på svenska mynt) eller försedd med en inristad eller
upphöjd randskrift. Denna åtgärd tjänar till skydd mot
att oredliga innehafvare klippa eller fila mynten rundt om
kanten, ty när randen är glatt kan en sådan behandling
undgå senare innehafvares uppmärksamhet, medan den
däremot med lätthet upptäckes, om kanten är refflad.
I äldre tider var sådan klippning eller filning af
mynten mycket vanlig, och den kunde bedrifvas i ganska
stor skala i tider, då folket saknade upplysning och hade
högst bristfälliga begrepp om pänningeväsendet. Det var
då lätt att få folk att taga emot klippta mynt. De sågo
prägeln på myntet och hade ingen tanke på, att det var
metallinnehållet, som gaf det dess egentliga värde. Det
hände därför ofta, att de klippta mynten någon tid van-
drade från man till man efter sitt åsatta värde, men detta
kunde icke fortgå utan gräns. Värdeförminskningen måste
visa sig i synnerhet vid handel med utlandet. Därvid
hjälpte det naturligtvis icke, att prägeln på myntet angaf
ett större värde än värdet af den metall, som fans kvar i
mynten. När de skulle läggas i smältdegeln för att om-
formas till: utländska mynt, betydde prägeln icke längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
