Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Talspråk och skriftspråk - Olika stafningsprinciper - Fasthet i stafningssättet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I bog AVR BB sö DRAR
F
I
:
hn
dörr Vv
i :
öd
t
rg
EE;
5
ir
Lå
[FERRAN nn an Tr, VTG
10 OM RÄTTSTAFNINGEN.
dels att stafningen helt enkelt skall vara och förblifva
sådan hon nu en gäng genom sed och bruk blifvit stad-
gad. En stafning enligt härledningen kallas etymologisk;
en sådan enligt bruket historisk.
Den hos oss allmännast gängse är i själfva värket
en stafning efter alla tre grundsatserna, delvis fonetisk,
delvis etymologisk och delvis historisk. I sak blir detta
naturligtvis detsamma som en stafning efter ingen grund-
sats, en regel- och hållningslös sådan, där godtycket är
den egentliga lagen.
Fasthet i stafningssättet.
Antagom, att vi genom någon öfvernaturlig tillskyn-
delse i denna dag finge en stafning efter allra modärnaste
snitt, en efter det bildade talspråkets mäst vårdade uttal
sorgfälligt afpassad, d. v. s. fullständigt ljudtrogen eller
fonetisk stafning, som kunde förmå alla nystafvare att
genast nedlägga vapnen och fatta fridspalmerna. Månne vi
då för evärdliga tider skulle vara befriade från allt bekym-
mer och trassel med vår rättstafning? Ingalunda, inga-
lunda! En sådan stafning skulle utan tvifvel kunna räcka
i vår tid, som man brukar säga, men hur det komme att ge-
stalta sig för våra barn och barnbarn, torde vara ganska
osäkert. Stafningen blir omodärn med tiden liksom all-
ting annat. Språket är nämligen icke någonting en gång
för alla fastslaget och oföränderligt, utan lefver och ut-
vecklas med det folk, af hvilket det talas. ") I allmänhet
försiggår denna utveckling ganska långsamt och omärk-
ligt, men så länge språket lefver, kan man vara säker,
att det också oaflåtligt förändras.
Minst lättrörlig, minst kvick i vändningarna, om jag
så får uttrycka mig, är den form af talspråket, som be-
nämnes riksspråk, men äfven för detta gäller dock ut-
vecklingens lag. Då nu, som vi veta, riksspråket är den
talspråksart, efter hvilken skriftspråket och därmed staf-
ningen skall lämpas och regleras, så inse vi, att icke
häller stafningen är eller får göras oföränderlig. BSkrift-
språket skall vara en trogen återspegling af riksspråket.
När således en förändring i det senares ljudförhållanden
inträdt och vunnit full stadga, så måste denna också er-
”) Se Ljungstedt, anf. arb. sid. 19 o. följ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
