Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Svenskt riksspråk och skriftspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 OM RÄTTSTAFNINGEN.
KAPARE RO VE NVS NIRERPININS
FR FSNRESPSNPEIE ARS KORSA
eri BR AE ARN SER NARE
+
ON
FREE
SES RAG : : SEE fer. SPE Skåp a PS En SF
a RE ER rr ae ;
SET a nn An mt rr Sn
EN rr Sporrar Vär SAR AA ; i
-
Tänker man så tillika på den mycket låga ståndpunkt,
som bildning och vetenskaper intogo i vårt land vid den
tid (senare delen af 1200-talet), då det svenska skrift-
språket skapades, så måste man i sanning förvånas öfver,
att den kinkiga uppgiften kunnat lösas så lyckligt, som
händelsen värkligen är. Ty det är ett märkligt, men för
oss icke just smickrande sakförhållande, att det älsta
svenska skriftspråket bättre än det nuvarande uppfyller
de fordringar, som den nutida vetenskapen ställer på ett
sådant.
Felfritt är det visserligen ieke. Man har t. ex. med-
tagit de latinska tecknen ec, 4, x och 2, som voro obehöfliga,
man har, som det synes, fått in två tecken för ä-ljudet,
man har låtit 2» representera två olika ljud, och man har
i några fall anlitat den mindre välbetänkta utvägen att
med tvänne bokstäfver angifva ett ljud, som saknade
representant i det latinska alfabetet. Mycken vacklan
och osäkerhet röjer sig onekligen i vårt älsta skriftspråk,
hvartill orsakerna icke äro svåra att upptäcka. Sträfvan-
det efter ljudtrohet är emellertid alldeles omisskänneligt,
och i det stora hela kan man, som sagt, tryggt påstå, att
den älsta svenska stafningen är i långt högre grad fonetisk
än den nu gällande. Vi kunde i denna punkt snarare
behöfva taga lärdom af våra olärda förfäder än de af oss.
- Detta kan synas underligt, men förklaringen torde
dock kunna framletas.
Våra förfäder på 1200-talet befunno sig i en gynn-
sammare ställning än vi så till vida, att de icke hade
något nedärft och fastlaget skrifbruk att taga hänsyn till.
De voro fria från denna tunga hämsko, som för oss så
kännbart försvårar och hindrar hvarje steg mot ett bättre.
Någon historisk stafning kunde för dem icke komma i
fråga. Från den andra villovägen, den s. k. etymologiska,
räddades de genom — sin olärdhet. Ordens släktskaps-
förhållanden äro i många fall än i dag outransakade, och
att forntidens svenskar brydde sina hjärnor mycket litet
med funderingar i den vägen är tämligen säkert. Därför
kunde det icke häller falla dem in att taga härledningen
till rättesnöre för stafningen. |
De hade således i själfva värket endast en väg att
välja, den enda riktiga vägen till ett förnuftigt staf-
ningssätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
