Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Svenskt riksspråk och skriftspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
I 14 OM RÄTTSTAFNINGEN.
NN
k
?
;
:
| i
|
språk för ögat. I sin senare uppenbarelseform har det
alltid och allestädes röjt ett starkt konservatift lynne, en
afgjord obenägenhet att följa med sin tid och underkasta
sig utvecklingens lag. Det är ju detta, som vållat den
efterblifvenhet och otidsenlighet hos skriftspråket, som
vi redan påpekat och i det följande få ytterligare tillfälle
att framhålla. Att detta tröggångarelynne måste värka
tillbakahållande äfven på riksspråket såsom talspråk, kan
man lätt förstå. Medvetet eller omedvetet söker man
alltid, så vidt och så länge ske kan, upprätthålla den
INNE parallelism mellan båda, som aldrig borde brytas. Den
ER språkform, som man dagligdags har för sina ögon på
| papperet, låter man endast dröjande och motvilligt skilja
MON Öp IR degen
RN sig från den hörbara, som man i alla fall instinktmässigt
a känner på sig att den borde representera. Man älskar
od för visso icke att se klyftor uppstå mellan dessa två.
Och likväl hafva sådana bildat sig på många punkter,
likväl har riksspråket i många fall måst lämna skrift-
språket efter sig långa vägar. Och när klyftorna en gång
äro där, när vi en gång blifvit vana vid dem, så springa
= i vi öfver dem ledigare än någon kapplöpningshäst. Vi
RT möta dem på hvarje rad, som vi läsa, och vi skulle för-
RE arga oss till döds öfver dem, om vi blott vore vana vid
= något bättre. Men vi se dem icke ens, vi vilja icke för
2 allt i världen ha dem aflägsnade, vi lefva oss in i en
orubblig tro, att de höra till pjäsen, och att denna skulle
ohjälpligt skämmas, om de försvunne.
| | Hos skriftspråket har den nämda konservatismen
or gått till öfverdrift och är därför ett fel. Hos riksspråket
däremot är den fasthet, som utmärker det framför andra
arter af talspråk, att betrakta som en förtjänst. Allt för
stor rörlighet hos detsamma skulle bland annat antingen
leda till en liknande rörlighet och ostadighet hos skrift-
språket, hvilket skulle medföra stora olägenheter, eller
ock drifva detta in på det ej mindre riksfördärfliga till-
taget att oberoende af det samtida riksspråket försöka
föra en tillvaro för sig, som det icke är ämnat till, en
tillvaro i det förflutna, för hvilken det redan dessförutan
har en så utpräglad benägenhet.
Den återhållande invärkan, som skriftspråket utöfvar
på sin förebild, är således af gagnelig och välgörande art.
Men när trots denna tillbakahållande kraft riksspråket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
