Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Vår stafnings historia - Å- och ä-ljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEM st RNE RAD ONES EA rn RR VR 2 FANER PA PRESS ER
AINA ARA
Pott
ARE
orig arte
Nn Rn RT me VA AN
FREINER Se, NEN app? RR
RRD
HAT Sik
Ela
td
AR
1 id |
Ela
dk
ATA
JE
OM RÄTTSTAFNINGEN.
så fall hafva de båda å-ljuden i tidernas längd närmat
sig hvarandra och synas nu vara på god väg att samman-
falla i riksspråket. Det yngre har inkräktat på det
äldres område och utträngt det i en mängd ord, där staf-
ningen ännu vittnar om, att det äldre en gång före-
funnits.
Upphofvet till den nuvarande dubbelbeteckningen at
å-ljudet torde framgå med full klarhet af det sagda. Felet
hos vårt gällande beteckningssätt är väl också uppenbart.
Det är tydligen det gamla välkända: ljudutvecklingen har
haft sin gång, men beteckningen har förblifvit oförändrad,
eller endast planlöst och ofullständigt lämpat sig efter de
ändrade förhållandena.
En liknande dubbelbeteckning som för å-ljudet gäller
som bekant äfven för ä-ljudet och har varit rådande, så
långt vi konna följa vårt språk tillbaka.
I allra älsta tider synes man, kanske enligt det då-
varande bruket i latinsk skrift, icke i beteckningen så
noga hafva åtskilt de båda ljuden e och ä, utan låtit tecknet
e företräda dem bägge. Behofvet af ett eget tecken för
ä-ljudet har dock snart nog gjort sig gällande, och ett
sådant fanns ju i det latinska alfabetet, nämligen & (hvaraf
senare blef ä). I vår älsta urkund, handskriften till äldre
västgötalagen, brukas « och e omväxlande såsom tecken
för ä-ljudet. Något längre fram, på 1300-talet, är &
mycket öfvervägande utan att dock någonsin fullständigt
lyckas uttränga e På 1400- och 1500-talen fick genom
danskt och tyskt inflytande det senare tecknet ny vind
i seglen. I Gustaf I:s bibel (1541) är e förhärskande,
men i Karl XII:s (1703) har ä återeröfrat en stor del
af den omtvistade terrängen. TI början af vårt århundrade
erhöll e« genom svenska akademin ett kraftigt handtag,
men sedan genom det nordiska rättstafningsmötet 1869
en på vetenskapliga grunder fotad uppfattning gjorts
gällande, har utvecklingen åter så bestämt slagit in på
den motsatta riktningen, att segern för ä numera väl
endast är en tidsfråga. Under vårt språks hela historia
hafva sålunda e och ä såsom tecken för ä-ljudet kämpat
om öfverväldet, och ännu är den århundraden långa stridens
slutliga utfall icke afgjort.
Enligt den fonetiska stafningsgrundsatsen, som, från
och med nyss nämda möte tillvunnit sig allt vidsträck-
tare erkännande, kan ju intet tvifvel finnas om hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
