Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Vår stafnings historia - Å- och ä-ljudet - Förstummade språkljud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅR STAFNINGS HISTORIA. i 19
som är det rätta härvidlag. Då e är tecken för e-ljudet,
så skall det representera detta och intet annat språkljud,
och då ä-ljudet har sitt särskilda tecken, så skall intet
annat tecken än ä användas för detta ljud. Det är led-
tråden, som skall förhjälpa oss ut ur labyrinten.
Förstummade språkljud.
Många ord, som nu begynna med /, » och »r hafva
en gång framför dessa haft ett Ah.
I den fornsvenska literaturen söker man det för-
gäfves, men runstenarne bevara ett och annat exempel,
och den med vårt språk nära besläktade isländskan har
det kvar än i dag. Så har t. ex. vårt nuvarande lada
en gång hetat hlapa, lott hloter; nacke hnakke, nita hmita;
ren hren, ring hringer. Att detta 2 också uttalats, lider
intet tvifvel, men det började försvinna ur uttalet mycket
tidigt, redan på 1000-talet, så att då skriftspråket bilda-
des ett par århundraden senare, var det helt och hållet
utdödt. Däraf dess fullständiga obefintlighet i den gamla
literaturen. Skaparne af vårt skriftspråk voro ljudstafvare,
och att insätta bokstäfver, som icke motsvarades af något
ljud, kunde följaktligen aldrig falla dem in.
Låtom oss nu se, huru vi, deras högt upplyste efter-
kommande, bete oss 1 ett liknande fall.
Vi skrifva som bekant hjälm, hjälp, hjärta, hjärna
0. 8. V, samt hvem, hvad, hvit, hväsa m. fl., som vi minnas
så väl från rättstafningsläran. Att dessa ord uttalas
jälm, jälp, vem, vad 0. s. v., är alldeles obestridligt; ingen
af oss har någonsin hört ett + i något af dessa ord. Och
likväl har detta A funnits där allt ifrån urminnes tider.
Orsaken är den, att Ah i denna ställning bibehållit sig i
uttalet mycket längre än det nyss omtalade framför I, n,
r, nämligen ända in på 1500- och 1600-talet. Intill den
tiden skref man således med full rätt hjälm, hvem 0. 8. V.
hela raden igenom. I tre hundra år hafva vi således
släpat med oss detta stumma A, och släktled efter släkt-
led har pinats med inlärandet af reglerna, att /-ljudet i
de och de orden tecknas med Aj och v-ljudet med Av. Hur
vore det, om vi nu äntligen skulle låta fördettingen
afträda från skådeplatsen? Det vore att vanställa och
fördärfva vårt härliga svenska språk, ropa de fläste. Det
vore att utmönstra två lika onödiga som besvärliga regler
ur rättstafningsläran, säga nystafvarne, det och ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
