Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Vår stafnings historia - Förstummade språkljud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sr
RN TR og
ORSA
SPARRES NARE
FEBR Sr NS NA ANN NANDE
ae > za
Tr AR ST Ad rr re ar Serie py denega 2 Ar mr op Rn
le in RANA REN AR OP ROR FRAs Ve
yr ora
20 OM RÄTTSTAFNINGEN.
vidare. Ingen har saknat det h, som försvunnit framför
l, n, 7, ingen har önskat det tillbaka. Ingen skall sakna
h framför / och v, när vi en gång bli det kvitt, ingen
skall önska det tillbaka.
I rättstafningslärorna heter det vidare, att /-ljudet i
vissa ord tecknas med dj, gj, 4. Man skrifver t. ex.
djup, djur; gjuta, gjord; ljud, Vuf o. 8. V., men i uttalet
höres aldrig något d, g, I i början af dessa ord. De hafva
ingen ljudmotsvarighet. Orsaken till dessa stumma bok-
stäfvers, som det tyckes alldeles omotiverade, tillvaro 1
vårt skriftspråk är densamma, som nyss omtalades. De
hafva liksom det stumma & en gång funnits äfven i ut-
talet, men den tiden är mycket aflägsen, minst två hundra
år. På 1500- och kanske ännu på 1600-talet skref man
med full rätt djup, gjuta, ljus, och då behöfdes naturligtvis
ingen af de ofvan nämda reglerna i rättskrifningsläran.
De hafva kommit dit endast och allenast därför, att skrift-
språket blifvit några hundra år efter talspråket. Tag
bort de stumma figuranterna och vår rättstafningslära
är ränsad från ytterligare tre lika öfverflödiga som hinder-
samma -regler.
En annan stum rolinnehafvare, som vållar ojämförligt
mycket mera skada och förargelse än alla de förut om-
talade i förening, är det d, som förekommer i ljudförbin-
delsen då dels i några enskilda ord på grund af deras
härledning, t. ex. bundt (jfr binda), ridt (jfr rida), dels i
böjningsformer af ord på d, t. ex. god — godt, vald — valdt,
kallad — kalladét. Då det är nära nog en fysisk omöjlighet
att uttala d framför $, så måste det här i alla tider hafva
varit lika stumt som i våra dagar. Med detta tecken
kan det således icke förhålla sig på samma sätt som med
de förut behandlade, nämligen att det en gång varit re-
presentant för ett språkljud, som sedan förstummats.
Bruket att skrifva d framför t i ofvan nämda fall är
också mycket riktigt en nyare uppfinning. Det före-
kommer i den äldre svenskan blott enstaka och först
sedan 1700-talet såsom regel. Fornspråket är äfven i
denna punkt den fonetiska stafningsgrundsatsen troget.
Då inlärandet af detta stumma ds riktiga användning
hör till det allra svåraste i hela rättstafningsläran, så
måste dess aflägsnande ur vårt skriftspråk betraktas så-
som den måhända angelägnaste af alla stafningsförbättrin-
gar, som på senare tider blifvit föreslagna, Undervis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
