Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Vår stafnings historia - Förändrade och utbytta språkljud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EI EA uten ser ske) Ur RE PERL SEN
Sör
ne 3
PES ned
VÅR STAFNINGS HISTORIA. 25
tecknade man i älsta tider vanligen hava, liva med v,
men länge dröjer det icke, förr än det besynnerliga fv
(fu, fru), börjar visa sig. BSkrifningen haf, lif o. s. v. med
f har utan tvifvel en gång haft sitt fonetiska berätti-
gande. Det har hörts ett annat ljud i början än i slutet
af ett sådant ord som wif, vare sig nu att det senare
varit ett /f-ljud eller ett »-ljud. Detta ljud har fått ett
annat uttal, då det genom tillägg af en böjningsändelse
eller artikel kom att stå emellan två vokaler. Däraf t. ex.
skrifningen haf, men havet, dref, men drevom, dreven, drevo.
Dessa växelformer hafva äntligen högst sannolikt gifvit
upphof åt v-ljudets beteckning med fv mellan vokaler.
Man har låtit / från sådana former, där det stod i slutljud,
följa med äfven 1 sådana, där en vokal följde närmast
efter. Så fick man haf — hafvet — hafven, Uf — lifve
— lifvet. Nlutligen har fv trängt in, äfven där inga växel-
former funnos, och blifvit den allmänna beteckningen för
v-ljudet mellan vokaler. Det gifves en lag som säger,
att stafningen i ett ords enkla, oböjda former gärna bi-
behålles så vidt möjligt oförändrad under ordets böjning.
Af denna s. k. samhörighetslag är fv-teckningen tydligen
en naiv tillämpning, ett slags kompromiss mellan denna
och den fonetiska grundsatsen, ett skrifvarepåfund, som
lyckats inrota sig i vårt skriftspråk och trotsande rim
och reson hållit sig uppe genom århundraden.
Redan på 1300-talet anses emellertid »-ljudet genom-
gående ha fått sitt nuvarande uttal, hvadan den fonetiska
grunden till den olika beteckningen allt sedan den tiden
är bortfallen. Skriftspråket har behållit den — utan
grund — nu snart i sex århundraden.
Bland alla orimligheter i vår stafning är detta den,
som sticker mäst i ögonen. Därför är hon kanske också
den, som varit mäst utsatt för ogillande och angrepp.
Bland vedersakarne kunna nämnas JF. 0. Aurivillius på
1600-talet, E. J. Björner, Sven Hof, Johan Ihre på 1100-
talet, och i vårt århundrade kunna vi säga, att de äro
legio, ty de äro många. J. £. Rydqvist bland andra har
en gång fällt en skarp förkastelsedom öfver fv, hvilket han
dock sedan försvarade med ej mindre ifver. Att för öfrigt
nitiske förkämpar ej häller saknats, behöfver knappt näm-
nas. För närvarande synes det dock börja betänkligt
glesna kring standaret. Mången, som annars ogillar all
Verdandis småskrifter. 36. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
