Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Från Norrtullsgatan. Af Hugo Tigerschiöld
- Att dö. Af Arne Garborg. Auktoriserad öfversättning för »Ord och Bild»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från norrtullsgatan.
129
Kaggen vill han akta,
lyfter locket sakta —
hajar till smått rädd,
som med brott beträdd
när han ser den rena, hvita bädd.
Hvem har skådat tocket?
sätter sig på locket;
Svarten får ett rapp —
vill en fattiglapp,
må han köra, om han kan, i kapp!
Hugo Tigerschiöld.
Att dö.
Af Arne Carborg.
Auktoriserad öfversättning för »Ord och Bild».
I ^ enna berättelse har jag hört af en
trovärdig man. Jag skrifver upp
den och låter den gå vidare.
* *
*
— Hm . . . Morbror hostade till,
och det kom liksom ett löje kring
munnen.
Vi sutto ute på altanen en ljum
afton i skymningen och sågo ut öfver
hafvet. Jag hade berättat om min bror,
som drunknat därute, och jag var både
blek och kall. »Hu, morbror» — jag
rös till — »det måste vara otäckt...
det måste vara otäckt att dö!»
— Hm ... Hm — hm! Så, du är
rädd för döden.
Han såg klen ut, morbror, där han
satt hopsjunken i sin hvilstol, insvept
i pelsverk och filtar, oaktadt det var
midt på sommaren. Han hade varit
en ståtlig karl och den lefnadsgladaste
herre i hela trakten; men han hade
lefvat undan, påstod man, och var nu
bara en skugga af sig själf. Ansiktet
Ord och bild, 2:dra årg.
var gult och affallet; ögonen lågo stora
och matta och gledo under ett par
tunga ögonlock; öfver kinderna och
hakan stod skäggstubben tät och grå,
med gulnande, hvitnande fläckar.
Det var ett slaganfall, som hade
brutit honom; han hade varit bunden
vid sängen så godt som hela våren.
Nu skulle han ligga på landet och
hämta krafter; så hade han då kommit
till oss. Här var han släkting och god
vän; dessutom kunde det alltid vara
klokt att bo hos en läkare.
Jag var hos honom jämt och
ständigt; jag hade alltid tyckt om morbror.
Han å sin sida hade icke heller
någonting emot mig, kunde jag tro, och jag
föreställde mig, att jag med mitt prat
och mina historier från stallet och
drängstugan hjälpte honom att fördrifva
tiden. Jag var väl en pojke på femton
år eller så.
Han satt oftast och teg och hörde
på mig; det föll sig icke lätt för honom
att tala. Han drog ofta efter andan,
och han talade oklart och matt. Emel-
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 11 17:24:53 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0147.html
