Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Karl Mikaël Bellman. Biografiskt utkast af Nils Erdmann
- 3
- 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och när han så låter blicken höja
sig från hans krets och stanna vid den
förfärande korruptionen, som blifvit
kronisk, då finner han, att Sverige likaledes
är såldt — landet har gjort bankrutt;
»jeu fini et va la banque!»
Det är denna melankoliska
grundstämning i hans dikt, som blandar sig
med hans skämt och framföder hans
humor. Och likasom detta vemod
härleder sig ur tiden, ej mindre än ur
Bellmans personliga lif och lynne, torde äfven
hans sångs vilda yrsel och heta fröjd
uppspira ur hans omgifnings oroliga njutning.
Lyxen och slöseriet ökades hvarje
dag. Midt under den politiska oredan
och bankrutterna, midt under den
vacklande finansiela ställningen dränkte man
sitt bekymmer och sina kval i en flod
af nöjen. Just detta, att penningen ej
hade något värde, gjorde, att man
förtärde den lika fort som den kom.
Hufvudstaden var uppfylld af lustbarheter —
och brännvin.
Det är denna i hög grad feberaktiga
fröjd, som jublar i Bellmans dikt,
särskildt i hans epistlar. Där gällde det
att glömma »världsbekymmer» och
»lifsbesvär».
Bröder, låt oss allt förgäta,
sjunga om kärlek, ropa på vin!
Näringsställen och källare växte med
superiet. Snart funnos öfver 700 krogar
i Sveriges hufvudstad. Äfven på
apoteken utskänkte man brännvin, och —
skrifver en tidning — det hände, att
bildadt folk, människor, hvilka till och med
ägde en viss ställning, berusade sig på
värdshus bland åkardrängar och slödder.
Så föddes den Backus- eller måhända
brännvinskult, hvilken har fått sitt
egendomliga uttryck i Bellmans sång. Detta
slags poesi fanns äfven i Tyskland, i
Frankrike och i Danmark — jag erinrar om Wibe.
Man sjöng den i glada lag, vid middagar
och vid bålen. Tack vare en Bellmans
egendomliga snille, speglade denna
eldiga backanal tidens själ.
Där finnas ju på en gång ysterheten
och sorgen. Där gäller det att glömma
tidernas onda ve. Där söker man
bedöfning, frihet och litet lycka.
Det är dessa kontraster, som brottas
i Bellmans sång, ej mindre än i samtidens
oroliga inre. Ur dem har äfven diktarens
egendomliga humor framgått och med
sin skönhet adlat hans poesi. Och tack
vare denna humors försonande element,
omskapas en så liderlig drinkare, som
hans Fredman, nästan till en apostel för
tidens filosofi.
Men Fredman och Fredmans värld
gifva oss ännu mera. De gifva oss
rococons sirliga attityder; de gifva oss
Bellmans egen och tidehvarfvets naturkärlek,
sjungande sina visor på melodier
ur den musik, som odlades och var känd
i århundradets Stockholm.
Bellman har i sin diktning förenat sin
melodi oupplösligt med versens originela
innehåll. Allt detta, som han tog ur
danser och operetter, gjorde han till sin
egendom, oaktadt det var lån. Och efter
att hafva sammansmält orden med sin
musik, föredrog han det hela dramatiskt
som en aktör.
4.
Mellan 1765 och 1773 diktades nu
de flesta af Bellmans bekanta verk. Han
blef genom sin talang eftersökt i familjerna.
Han roade med sitt spel, sitt
föredrag och sin sång gästerna i de hus,
där han umgicks, och sina vänner.
Vi finna honom bland annat hos den
förut nämnde Lissander, hvilken genom
sin ovanliga duglighet blef kommerseråd.
Där var det, som Oxenstierna tjusades
af hans sång. Han härmade alla
möjliga instrument illusoriskt; han målade
genom rörelser, minspelet och orden olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1895/0103.html
