Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl Mikaël Bellman. Biografiskt utkast af Nils Erdmann - 4 - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om han, som andra, kunde taga för mycket.
Dikten var inspirerad, men icke
född af dessa buteljer, hvilka han, då
han sjöng, brukade ha framför sig. Han
gjorde endast som Tysklands unge
anakreoniker, tömde ett eller par glas för
att komma i stämning.
Orsaken, hvarför Bellman uppgifvits
vara drinkare, torde kanske bero på de
människor, som han målat. Samtida
hafva uttalat sitt förakt för hans ämnen
— så t. ex. Kellgren, F. Sparre och
Leopold. »Om han tillbringade och hade
tillbragt sitt lif i godt sällskap, skulle
han anslagit en helt annan ton».
Yttrandet är betecknande för den
smak, som då rådde. Boileaus estetik
kände ej någon krogbal, och just det att
han besjöng dessa tvifvelaktiga varelser
gjorde, att man i diktaren anade deras like.
Naturligtvis har han själf sett alla sina
modeller. Han såg dem i deras gränder,
på Djurgården eller krogen. Men
därmed är icke sagdt, att Bellman var deras
like eller att han personligen umgicks i
deras värld. Stockholm var under hans
tid endast en större småstad. Den för
vårt sekel betecknande nivelleringen stöpte
ej alla klasser och individer i samma
form. Stockholm var mycket rikt på
originela människor, särskildt på
vagabonder af den beskaffenhet, som han
skildrar. Och alla voro på samma gång
kända af hans publik.
Han målade dem i ord, i toner och
i sitt spel. Han dubbade dem till
riddare i den orden han hade stiftat, under
det att de själfva icke ens visste af det.
»Ty» — säger Oxenstierna 1769 — »han
sjunger själf och spelar på cittra». De
enda, som han personligen ägde någon
beröring med, voro de något tvifvelaktiga
damer, som han besjunger. Dit hörde
hans drottning, Maria Kristina Kiellström,
hvilken han har förevigat under namnet
Ulla Vinblad.
Men oaktadt han var ganska högt
uppburen för sin sång, blef det ej något
inbringande yrke att vara skald.
»Olyckliga handtverk», klagar redan Dalin,
»tacka vill jag goda växlar och
bankosedlar, den skrifarten behagar bättre».
I allmänhet brukade man ej erhålla
honorar. Bellman var intet undantag,
efter hvad det vill synas. Man införde
hans poem i tidskrifter och tidningar,
upptecknade hans vers, som sed var, i
visböcker. Ja, man lät äfven trycka en
och annan epistel i små enkla blad,
obetydliga skillingstryck. I Backanaliska
kväden från 1772 anträffa vi en hel del
skaldestycken af Bellman; dock kommo
de ej ut i mera än fyra häften.
Uppmanad af sin vänkrets, eller i
hopp om penningar, samlar han då ur
minnet, ur visböcker och dylikt, flertalet
af de sånger han diktat och kopierar
dem. Men under det att han skrifver,
faller han på den tanken att kalla några
af styckena i sitt verk Fredmans epistlar.
Sedan han fått ihop ett femtiotal
sådana, delar han dem i två band och
hembjuder dem åt Pfeiffer, tidningen
Dagligt Allehandas utgifvare, som köper dem.
Arvodet var ej större än 50 rdr b:o.
Pfeiffer lät annonsera, att arbetet skulle
tryckas, för att på detta sätt erhålla
subskribenter. Antagligen fick han icke så
många som det behöfdes. Oaktadt
prenumeranternas klagomål och protester
måste de under 17 år vänta på skaldens
bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
