Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Oscar Wilde’s esteticism. Af Hans Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR WILDE’S ESTETICISM.
1-4 I
brustit just i sanningen, som hon skulle
uppenbarat för oss. Realismen hade rätt
i det mesta, men den tog icke steget ut.
Den hade icke styrka nog. Vår rätta väg
är att bryta igenom de snår, hvari den
satt fast. Bakom dem finna vi den
sanning, som har det gemensamt med
lögnen, att den icke liknar det vi äro vana
att se och anse.
Wilde håller på formen framför
innehållet. »Dyrka formen, och konsten
äger ingen hemlighet, som ej utan
vidare yppas för dig». Yttrandet
innehåller en fin sanning; men äfven här skulle
jag hellre sluta mig till antitesen.
Innehållet är allt. Men det finaste innehållet
ligger i formen. Wilde vill ha det som
märke på en god skald, att han
»ingenting har att säga». Han har endast form.
Det är sant — ty hvad den riktige
skalden har att säga, kan icke sägas utan genom
formen, rytmen, tonen, stämningen. Wilde
synes icke ha upptäckt det innehåll, som
ligger doldt under formens finheter. Han
har rätt i det han vill påstå, men
han uttrycker sig icke principielt riktigt.
Och kanske är det icke heller praktiskt
riktigt att arbeta direkt på formen. Kan
någon drifva formen till fullkomlighet, så
är ingenting mer att önska. Men det kan
han icke, om han är formpetare med
afsikt. Den fina formen födes endast af
ömsinthet för tanken; om en författare har
sinne för skiftningarne i tanken och har
svårt för att lämna en tanke ut förr än
han fått den just i den skiftning han vill
ha och åstadkommit det intryck han
syftar på, så blir han känslig för hvad som
verkar störande och märker t. ex. att en
liten brist i rytmen kan fördärfva det hela.
Den direkte formdyrkaren — och Wilde
är det af temperament — kommer att
göra formen till afsiktlig »attityd».
Liksom konsten bör hålla på afstånd
från sig sanningen, innehållet, så bör
den, enligt Wilde, öfver hufvud hålla sig
främmande för lifvets realiteter.
Konstnären skall akta sig för lifvet. Ryckes han
med i det, är det förbi med honom. »Hvad
som händer i verkligheten är förloradt
för konsten». »All dålig poesi är följden
af verkliga känslor». Man kan förstå hvad
han syftar på, och det ligger oändligt
mycket sant i det, men det är likväl icke
riktigt. Om vi vid läsningen af en dikt,
hvari tvenne flyende kasta den sista
blicken tillbaka på sin hembygd, komma att
tänka på, att det är den landsflyktige
skaldens egen smärta som talar, så får dikten en
fylligare skönhet än den hade förr. Icke
blott i dikten är det så. Allt skrifvet,
som har värde i högre mening, har så
att säga »ärende». Det är en personlig
affär för författaren, en uppgörelse, en
förklaring. Hvad han åsyftar, är kontakt med
lifvet. Han reagerar mot lifvet.
Det är mera inre sammanhang mellan
Oscar Wilde’s åsikter, än man vid första
blicken skulle tro. De här nämda teserna
hafva alla något gemensamt. De sluta
sig till ett slags kvietistisk estestik. Konsten
är hvila, lek, njutning — icke handling.
Denna estetik bildar en motsats till
realismens, som vari en intellektuel och
moralisk utilism, och den har två slags
mycket olika anhängare. Den hyllas först
och främst af dem, som anse det estetiska
lifvet vara underordnadt och icke hafva
någon annan betydelse än en hvila, som
vi —• tyvärr! tycker man sig höra •—
kunna behöfva. Och så hyllas den af
dem, som göra det estetiska lifvet till
mål, men låta det emancipera sig från
det teoretiska och det praktiska, som
uppoffras åt dess godtycke. Till dessa
senare hör Wilde.
Om man med esteticism menar, som
vanligt, en riktning som flyr lifvet och
handlingen, allvaret, så användes detta,
ord oftast orättvist. Men för en sådan
åskådning som Wilde s skulle jag vara
med om att använda det.
Det är ett misstag att hvarje åsikt,,
som sätter det estetiska lifvet som det
fullkomligaste, skulle sammanfalla med
denna. Njutningsestetiken förutsätter en
splittring mellan våra själsfunktioner, som
icke finnes. En dylik isolation af den
estetiska verksamheten äger icke rum.
Man kunde visserligen vara frestad ibland
att hålla på konsten som en lek för sin
egen skull, ty många afarter af konst
hållas verkligen därigenom utanför. Men
för den, som vill undersöka förhållandet,
blir ett sådant uttryckssätt endast en ma«
skering, eftersom han ser, att det estetiska
tillståndet har en mycket hög både
teoretisk och praktisk valör, så att den konst,
som utan biafsikter endast tyckes söka
det sköna, i själfva verket upplyser mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
