Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Interiör. Af Maurice Maeterlinck. Öfversättning för »Ord och bild» af A. L—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
MAURICE MAETERLINCK.
Gubben.
Gråt ej, mitt barn . . . Tids nog blir det vår
tur . . .
(Tystnad.)
Främlingen.
De stå där länge och titta ut . . .
Gubben.
Stode de där än i hundra tusen år, skulle de
ändå intet märka, stackars systrar . . . Natten är
alltför svart ... De se hitåt, och det är därifrån
som olyckan kommer . . .
Främlingen.
Det är väl att de se hitåt ... ty hvad är det
som närmar sig där bortifrån ängarne?
Maria.
Jag tror, det är folkmassan ... De äro så
långt borta, att man knappt kan urskilja dem . . .
Främlingen.
De följa gångstigens slingringar. Nu dyka de
upp igen bredvid den månbelysta sluttningen . . .
Maria.
Så många de se ut att vara . . . Redan då jag
kom, hade folk hunnit dit från förstaden ... De
göra en stor omväg . . .
Gubben.
Trots allt komma de. Nu ser jag dem
också .. . De vandra tvärs öfver fälten ... De se så
små ut, att man knappast kan urskilja dem i det
höga gräset ... De taga sig ut som barn, hvilka
leka i månskenet, och om de därinne också såge
dem, skulle de icke begripa . . .
Förgäfves vända de dem ryggen. De närma
sig med hvarje steg, och sedan mer än två
timmar växer och växer olyckan. De därinne
kunna icke hindra den; de därborta, som föra
den med sig, ej hejda den. . . Olyckan är
deras herre, och de måste tjäna honom . . . Han
har sitt mål och går sin väg . . . Han är
outtröttlig och har blott ett syfte ... De måste låna
honom sina krafter. De äro sorgsna, men de måste
komma ... De hafva medlidande, men de måste
närma sig . ...
Maria.
Den äldsta systern småler icke mer, farfar. . .
Främlingen.
De lämna fönstren . - .
Maria.
De kyssa modern . . .
Främlingen.
Den äldsta systern smeker barnets lockar, men
det vaknar ändå icke . . .
Maria.
Se, nu räcker sig också fadern fram efter en
kyss . . .
Främlingen.
Så tyst det blef. . .
Maria.
De sätta sig återigen bredvid modern . . .
Främlingen.
Och fadern följer med blicken väggurets stora
pendel . . .
Maria.
Man skulle kunna tro, att de bedja utan att
veta det . . .
Främlingen.
Eller att de lyssna till sina själar . . .
(Tystnad.)
Maria:
Säg det icke i afton, farfar 1 . . .
Gubben.
Nu ser du själf, att också du förlorar modet. ..
Jag visste nog, att man icke bort betrakta dem . . .
Jag är nära åttiotre år, och dock är det första
gången åsynen af lifvet slagit mig med häpnad. Jag
vet ej, hvarför allt som de taga sig till synes mig
så sällsamt, så allvarligt ... De invänta natten helt
enkelt vid sin lampa, som vi skulle gjort det vid
vår; och likväl tycker jag mig se dem högt
uppifrån en annan värld, blott därför att jag känner en
liten sanning, som de ännu icke känna ... Ar det
så, mina barn? Men säg mig, hvarför äro också ni
så bleka? Eller är det något mer, som man icke
kan uttrycka, och som kommer oss att gråta? Jag
visste icke, att det fanns något så sorgligt i lifvet,
att det skrämmer dem som betrakta det. . . Och
om också ingenting händt, skulle jag vara rädd att
se dem så trygga ... De sätta allt för stor lit till
denna världen . . . Och där sitta de nu skilda från
fienden blott och bart genom ett par fattiga fön
ster . . . Därför att de hafva stängt sin dörr, tro
de, att ingenting kan hända dem, och de förstå ej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
