Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Litteratur. Gerhart Hauptmann. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
GUSTAF AF GEIJERSTAM.
dring, har författaren lagt händelsen
tillbaka till i 840-talet.
Vi föras in i en trakt, där hela
befolkningen lefver af att väfva åt hvad vi
på svenska i motsvarande fall kalla
»förläggare». Det är före den tid, då
fabrikernas skorstenar rest sig öfver väldiga
etablissement, hvilka inom sina murar
samlat massor af arbetare. Det är i hemmen,
som väfstolarna gå, natt och dag, gå i
enformig takt, och deras arbete har till
ändamål att" hålla lif i dessa hundraden
och tusenden, för hvilka en afprutning på
några öre genom ett missgrepp eller en
försumlighet är liktydig med en dag af
svält. Inom denna arbetarestock härska
inga doktriner. Ingen propaganda har
slunt arbetarna samman omkring
gemensamma mål, inga stora ord om
framtidslöften och nya tider hafva rubbat dessa
människors tro på oföränderligheten i
deras eget öde. Här finns ingenting annat
än den enkla motsatsen mellan rikedomen,
som tillväxer, och fattigdomen, som ökas,
dag för dag, sakta och omärkligt. Nya
generationer skola trampa de gamlas nötta
vägar, och de skola en gång somna bort,
uttröttade af en enda lång arbetsdag,
lämnande plats för nya skaror af trälar.
Men i denna skara af människor, som
vandrar mellan hemmens rikliga arbete
och kontorets ringa lönepenning, väckes
en dag medvetandet om att allt detta kan
icke vara rätt. Nöden har stigit till den
punkt, ofvanför hvilken förmågan att
uthärda tager slut. Det har fallit ett
tändande ord i hela denna farliga mina, som
af omständigheterna är så väl lagd till
rätta, att det blott fattas en eldgnista, för
att explosionen skall komma af sig själf.
Vi föras af författaren från
betalningsscenen i lagerrummet till väfvarens stuga,
till krogen, där missnöjet gifver sig luft,
till den rikes salong, där fruktan stiger
med kunskapen om missnöjet, och vi få
vara närvarande den dag, då missnöjet
bryter ut i upplopp och våld. I scener,
där individerna växla, scener, hvilka med
en beundransvärd omväxling måla
fattigdomens alla typer afskräckande i sin
brutalitet eller rörande i sitt lidande, föras
vi af författaren fram mot den katastrof,
som är oundviklig. Det finns icke ett ord
af tendens i denna skildring, ingenting som
stör detta lugna, ödesdigra frambrytande
af följderna af generationers orättvisor
och felgrepp. Där finns endast en sak:
den förfärliga känslan, att allt detta är en
strid mot öfvermakten, ett upplopp, som
skall stäfjas med den makt, hvilken gör
slut på all strid, och som heter styrkan.
Och här finns också den underbara ironi,
att vid dessa världens stora tilldragelser,
mot hvilka hela denna skildring symboliskt
syftar, lida individerna icke för sina egna
förbrytelser, utan den oskyldige lider med
den skyldige.
Sista akten spelar i en gammal
väf-vares stuga, i parentes sagdt en helt ny
person, hvilken icke förut framträdt i
dramat. Det är en gammal man, som midt
under upploppet sitter i sin väfstol och
talar den hårda erfarenhetens ord om
gagnlösheten af hvarje försök att strida mot
öfvermakten. Utanför hör man bullret af
de upproriske arbetarnes skaror, man hör
deras skri, deras tramp, och det ligger
hot i själfva ljuden. Men plötsligt höres
ett ljud, ett skarpt, skrällande, klapprande
ljud. Det är ljudet af en gevärssalva.
Och därpå blir allt tyst. Hård, obeveklig
kommer denna tystnad som ett svar på,
alla de frågor, hvilka darrat genom hvarje
föregående seen. Därpå höres en ny
gevärssalva. Och från sin väfstol vacklar
den gamle mannen ned framför sin hustru.
En förlupen kula har kommit in genom
fönstret och träffat honom.
En större scenisk effekt känner jag
icke i något modernt dramatiskt arbete.
Denna seen ger i all sin skärande
enkelhet hela den förtviflans pessimism, som
talar ur detta stycke, hvilket icke äger
någon hjälte, men där Hauptmann dock
lyckats att framkalla och ända in i det
sista bevara en dràmatisk spänning,
hvilken åstadkommes med så enkla och så äkta
medel, och den blir ej mindre
beundransvärd som resultat af konstnärligt arbete,
än hvad själfva dramat genom sitt
omisskänneliga allvar är gripande.
Det vore häller ej underligt, om Gerhart
Hauptmann med detta arbete sagt liksom
sitt starkaste ord — för en tid. Man kan
förstå, att ett sådant drama medvetet eller
omedvetet måste hafva sysselsatt honom
länge. Det hör till det slags diktverk,
hvilkas fullbordande måste kännas som
en befrielse, icke blott för författaren
utan för läsaren — därför att detta en.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
