Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Karl af Geijerstams författarverksamhet. Af Robinson. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
robinson.
»transcendentala» lagbundenheten, den vår
varseblifning ej mäktar exakt och bevisligt
kontrollera, underkände han hvarje slags
positivt konkret utlåtande och ansåg sig
ej hafva rättighet att erkänna såsom
beaktansvärd någon annan utsaga än denna
allra allmänligaste: att äfven detta,
alldeles utom vår kontroll liggande (denna
högsta, väsentliga verklighet), måste vara, utan
undantag, ett lagbimdet. Med dessa
tyst-hetskraf i öfverjordiska frågor och med den
själfnödvändiga följdsatsen, att intet af hvad
som vanligen förstås med underverk finnes,
någonsin funnits eller kunnat finnas,
sammanhänger hans krigstillstånd mot såväl
alla rent idealistiska, rent spekulativa
filosofemer som alla s. k. »uppenbarade»
religioners trosbekännelser och öfverhufvud
alla undantagsvägar på kunskapssökandets
område, alla s. k. »ockulta» metoder. Det
måtte väl här vara öfverflödigt att erinra
om, att en så beskaffad världsåskådning
hvarken är materialism eller ateism. Det
är emellertid en sådan religiös åskådning,
som i de allra flesta sällskap kommer
att höra till oppositionsgruppen. Där
återfinner man ock gifvetvis Geijerstam i
nästan hvarje, äfven den mest kortfattade
af hans publikationer; grundtonen är,
såsom redan utförligt här blifvit skildradt,
den förtroendefulla öppenhetens, men
gärna åtföljd af en varnande
komplementston, färdig till polemik. Och lika
hängifvet som han uttalar sitt bifall, sin
genuina njutning af att beundra, när han så
kan. lika öppenhjärtigt klandrar han. Hvad
särskildt det förra beträffar, så anser jag
den estetiska kritiken hafva förlorat rätt
mycket med honom; han kunde vara så
innerligt och så smittsamt »glad i» allt
äkta vackert. Vidkommande åter klandret,
har jag i en längre uppsats med anledning
af en hans då (1893) nyss utkomna
psykologiska studie delvis uttalat mig mot hans
eventuela öfverdrifter (Svensk Tidskrift
sjunde—åttonde dubbelhäftet nämnda år).
Det gällde där räfsten med afseende på
all slags religiös »antropomorfism», en
föreställningsform, hvilken vi — i hvarje fall —
ej förmå helt undvara, eftersom vi äro
människor. Jag skulle kunna tillägga åtskilligt,
exempelvis mot hans alltför lättvindiga sätt
att affärda den gamla östasiatiska
spekulationen om »metempsychosis» och »karma»,
af hvilken dock så mycket djupsinnigt tanke-
arbete notoriskt sattes i rörelse hos våra
västerländska tankefäder, de helleniska
filosoferna, eller mot vacklandet mellan
förklaringsgrunderna »afsiktligt bedrägeri» och
»omedvetet själf bedrägeri» för de
betänkliga företeelserna hos vissa ockultister. Men
jag bör nu sluta; vill endast bedja om
plats för några privata meddelanden, som
kunna visa dem, hvilka icke personligen
kände Karl af Geijerstam, att denne var
allt annat än hätsk till sinnelag eller
beteende gentemot faktiskt förefintliga
religionsintressen. Han gladde sig åt att den
religionsvetenskapliga kongressen i
Stockholm 1897 kunnat åstadkommas. Två år
tidigare önskade jag se publicerad en liten
bok 0111 den s. k. »naturliga religionen»,
den jag i min uppväxttid fått intryck af
att ha varit den bland flertalet
eftertänksamma personer förhärskande, innan med
århundradets senare hälft den teologiska
malströmmen än en gång kom att hemsöka
Europa. Jag vände mig till Geijerstam
men bad honom säga nej, ifall han ansåg
sig arbeta mot sina egna syften genom att
laga att min öfversättning blefve tryckt. *
Vänligt och ifrigt åtog han sig emellertid
uppdraget. För ett år sedan anmodade
jag honom att i Stockholmsantikvariaten
söka få reda på något exemplar af Jonas
Hallenbergs största exegetiska arbete. Det
kom mig ganska snart tillhanda och — till
min hjärtliga öfverraskning — med inskrift
af mitt namn samt: »till minne af den
tillgifne K. af G.» I höstas senast skickade
han mig till låns ett nytt religionsfilosofiskt
arbete af Auguste Sabatier, som han sade
sig ha läst med synnerligt intresse.
Från hans närmare krets kom
omedelbart efter dödsbudet ett uttalande 0111 den
sörjde vännen och hans lifsgärning — - af
O. L., Sv. Dagbladet n:o 40 — så
träffande och rikhaltigt, att fortsättning sedan
knappt syntes möjlig utan upprepanden af
det redan en gång bättre sagda. Men —
äfven i så fall — låt en bekräftelse, ett
instämmande från oss gamla här få gälla
något! Det är åtminstone i aktnings- och
tillgifvenhetsgärden åt den döde en röst
till och som ljuder ur ett annat tanke- och
erfarenhetsskede än hans jämnårigas.
* På svenska: »Religion för ung och gammal».
Alb. Bonnier 1896.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
