Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur bokmarknaden - Af N. J. Göransson - Af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
n. j. göransson.
Boström hade. Han kan t. ex. låta den
vara abstrakt och opersonlig.
Själfständig-heten tillåter, säger han, mångfald utan
real enhet, ty den kan bestå i en
fullständig växelbestämdhet mellan för sig
bestående psykofysiska substanser. Han behöfver
sålunda icke någon fullkomlig personlighet,
som uppbär tillvaron, icke någon Gud.
Författaren är icke alldeles blind för
idealismens praktiska förtjänster; han
medgifver, att idévärlden kan framhålla det
sannas och det skönas urbilder såsom ett
normsystem för utvecklingen af människans
högre personlighetslif. Hans eget etiska
ideal synes dock vara öfvervägande
kvantitativt bestämdt. Han uttalar sig nämligen
(s. 189) för en s. k. kapacitets-moral,
hvarvid det högsta idealet rätt och slätt fattas
som vilja till verksamhet med ty åtföljande
förmående och skaparemakt.
Idealismen torde sålunda äfven från
denna synpunkt mista icke så litet i värde
för vår förf.
Författarens framställning är alltid
sådan, att man följer den med intresse.
Visserligen är han på sina ställen ytterligt
abstrakt och därtill så försiktig, att han
stundom slutar sin egen bevisning med den
anmärkningen, att han möjligtvis har orätt,
men det oaktadt förstår han att fängsla
uppmärksamheten. Och utan tvifvel är det
en stor förtjänst. Men öfvertygar, det gör
han egentligen icke.
N. y. Göransson.
Helena Nyblom. Det var en gång. Sagor för
stora och små. Andra samlingen. Stockholm, C.
& E. Gernandts förlagsaktiebolag.
Såväl yrkeskritikens som den
kritiserande allmänhetens flesta orättvisor begås
genom förbiseende af den Thorildska
grundlagen för all granskning: Detta är detta.
Medan pressens kritik, både i Sverige
och Danmark, varit ovanligt enstämmig i
sina varma loford om Helena Nybloms
sagor, har den läsande allmänheten
stundom mätt dem, liksom andra nyare sagor
— med folksagans mått. Och brukar man
detta, då bli visserligen Helena Nybloms
sagor undermåliga, lika väl som Andersens
och Topelius’. Det kan icke falla någon
in att neka, att de uttryck af många
århundradens och många folkslags fantasilif,
hvilka nu kallas folksagor, äro underbara och
enastående. Men att fastslå som lärosats, att
endast de sagor, hvilka framspringa ur
folkens kollektiva diktarverksamhet, äro »äkta»
sagor, detta är en ensidighet, hvilken sagans
mest kompetente domare — barnen — långt
ifrån dela. Dessa bli med allt skäl leda
åt de hopfunderade nyare sagorna. Men
när, någon sällsynt gång, en
nutidsmänniska har en verkligt naiv och frodig fantasi,
då erhåller den nyare sagan, som födes ur
denna fantasi, en lika berättigad plats
bredvid folksagan, som den nyare lyriken äger
bredvid folkvisan. Helena Nyblom har
denna sprudlande, barnalika fantasi, ur
hvilken i alla tider sagor kvälla, .och
därför är också sagans form hennes naturliga
uttryck. Som hos Andersen är hos Helena
Nyblom sagan ofta tänkt för de stora men
berättad för de små. Då så sker, kräfves
det — för att både stora och små
verkligen skola njuta sagan — att fantasien är
verkligt dikterisk, ej blott fantastisk; att
formen är verkligt konstnärlig; taflorna
verkligen sedda af den berättande själf.
Och slutligen : att tankarne icke äro sådana,
som gå likt moln öfver ett barns hufvud,
utan lockande som runda, röda äpplen,
ehuru på en hög gren! Det är gagnande
för barnen att möda sig för att småningom
nå en tanke, och det är ett sorgligt
misstag, när de vuxna ängsligt leta ut åt
barnen det för hvarje ålder fullt begripliga.
Barn böra hafva sådana böcker, som de
kunna växa upp till; det är endast dessa
de växa af!
Helena Nybloms andra sagosamling
uppfyller alla dessa villkor för en nyare
sagodiktning, lika väl som hennes första
samling, hvilken jag anmälde i första häftet
af Ord och Bild 1898. Utrymmet
medgifver icke nu någon utförligare karaktäristik
af det, som i Helena Nybloms sagor utgör
den individuela tonen och den Säregna
tjusningen. Alla åldrar kunna icke tycka
lika mycket om alla sagorna. Småbarnen
hafva sin saga om Misse, som föll i onåd,
där Misse är en liten dyrkansvärd
miss-dådare! Gossarne komma att dikta vidare
om Eyvinds häst, om Svenskepers spade
och hans glada sinne; flickorna’att
drömma om Drottningens halsband. De
vuxna skola framför allt älska den fina
symboliken och den djupa känslan i sagor
sådana som Hemma på Orkenäs och Prin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
