Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfus-affären. Af Carl G. Laurin. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
carl g. laurin.
sågos. De hade en tråkig ställning.
Europas förnämsta handskriftforskare hade i
detalj uppvisat, att borderaun ej var af
Dreyfus. Nu kom man med Esterhazys bref,
oroande, jag vill ej säga för samvetet, ty det
saknades alldeles, men för »1’honneur».
Esterhazy skref också till sina vapenbröder:
»Ni förstår, att om ni verkligen äro
herrar öfver undersökningen och de
skriftsakkunnige, så stöder jag mig alldeles
på er; men om, som jag är rädd för,
ni ej kunna vara säkra därpå, blir jag
absolut tvungen att bevisa, att
borde-reaun är kalkerad af Dreyfus efter min
handstil.»
Bäfvande sinne — lita på dina
chefer, lita på experterna! Deras
hjärtan klappade i takt med Frankrikes,
deras heder var den franska härens. Kort
sagdt, experterna beslöto, att bordereaun
var »delvis kalkerad efter Esterhazys
handstil», således afvikande från 1894 års
experter, men det gjorde ingenting. Den
del af rättegången, där den anklagade
berömdes, var offentlig, den del, där han
anklagades, var hemlig. Enhälligt frikänd
lydde utslaget den 11 januari 1898. Den
militära rättvisan hade talat för andra
gången.
Rörande är det skri af tacksamhet,
som ljöd från den räddade majoren: »Min
general, jag skrifver till er för att säga er
— bra illa, ty jag hittar icke ord för
att säga allt det jag erfar — den djupa
erkänsla, den oändliga tacksamhet, som
jag i mitt hjärta känner för er. Om jag
ej stupat i denna ohyggliga strid, är det
er ocli endast er, jag har att tacka därför.
Då jag erhöll ert bref. , .» General Pellieux
var så vänlig mot honom, att han till
och med åt sin »cher camarade» rättade
en tidningsnotis om saken, som skulle
glädja de tusen hemmen, och »det
återstod nu», för att tala med Ravary, »af
hela denna skickligt hopspunna sak ej
annat än det smärtsamma genljudet den
väckt i franska hjärtan». Brefven,
vrålande af blodtörst mot Frankrike, skrifna
med bordereauns handstil, hotelserna till
presidenten att skada Frankrike,
rörpost-brefvet med Esterhazys adress och namn,
misstankarne, som redan 1892
framställdes till Freycinet och då delades af
Bil-lot, allt sopades bort af denna
militära rättegång, om hvilken f. d.
justitieministern Trarieux yttrat, innan ban
hade kännedom om det brottsliga
samarbetet bakom kulisserna, att »där fanns
ej skuggan af regelrätt rättsförhandling».
- Med orubblig aktning för domstolarne och
armén» ströko knölpåksbeväpnade, legda
busar utefter gatorna, riktande sina
dråpslag mot de fåtaliga »intellektuela», som
häpnande läste i le Siècle eller 1’Aurore,
hur hänsynslöst man tummade på rätten.
Men det var endast ett ringa fåtal
som förtjänade det förträffliga
okvädins-ordet intellektuela. En dof, tryckande
likgiltighet bredde sig öfver Frankrike.
Hvad var det värdt att bråka? Det
kunde bara skada medeltalsfransmannens
tre käraste och bekvämaste åsikter:
antisemitismen, som befriar från moral,
då det är fråga om judar, katolicismen,
som genom prästen befriar från
personligt ansvar gent emot Gud, och
militarismen, där chefen i hvarje särskildt fall
befriar från civil heder. Alltså tyst, alla
ordningens vänner! De radikala och
socialisterna förena sig för en gång med
dem. De »fina», »fromma» och
»fosterländska» vilja ha lugn. Då kom som ett
åskslag, renande den andliga atmosfären;
Zolas »J’accuse».
Den 13 januari 1898 innehöll den
radikala paristidningen 1’Aurore ett öppet
bref från Zola till presidenten. Liksom
en människa, innesluten i ett tillbommadt
rum, fylldt af giftiga ångor, störtar till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
