Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Häfdatecknaren Erik Gustaf Geijer. Af L. M. Bååth. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jämbördig, ja i vissa fall öfverlägsen
like i Geijer.
Hvilken mäktig och rik inre
utveckling genomgick icke Geijer! Hans
tidigare ungdom var ingalunda invigd åt
Klios tjänst. Melpomene och andra
sånggudinnor lockade mera. Geijer kände
föga, säger han, af den för ungdomen
obligatoriska glädjen, ty han led af en
tärande afund mot dem, hvilkas
lifsrikt-ning allaredan var utstakad och som kunde
lägga en ny summa till den föregående
dagens insats i sin lugna lifsutveckling.
När Geijer år 1799 vid 17 års ålder
— han föddes den 12 januari 1783 på
Ransäters bruk i Värmland — kom till
universitetet i Uppsala, ägnade han sig
med största förkärlek åt musiken, som
han så ifrigt dyrkat i sitt Värmlandshem
— Geijer spelade ju från Schubert till
Haydn och Mozart. Han ägde ett starkt
kunskapsbegär, men han kunde ej hålla
fast vid några bestämda studier, minst
de historiska, om han också studerade
mycket. Geijer blef — liksom
Runeberg — aldrig någon böckernas man,
trots sin djupa lärdom. Hans anlag voro
i ungdomen mycket obestämda, och han
läste åtskilligt från olika håll för att
kunna finna något, som kunde öfvervinna
hans brist på själfförtroende. Geijer sökte
sig själf, under år af brinnande
kunskapsbegär och aldrig hvilande tankar, i en
sinnesstämning, som i ensamma stunder
gränsade till förtviflan.
Att Geijer, trots sin fullkomliga
ovisshet om sin lifsuppgift, djupast inom sig
själf ägde ett medfödt historiskt sinne,
visade sig i dessa år, då han 1803, vid
20 års ålder, skref sitt af Svenska
akademien prisbelönta Äremi?ine öfver Sten
Sture d. ähvari ett betydande
historiskt åskådningssätt tydligen framträder,
hvilket i förening med uppsatsens
affat-tande i Lehnbergsk vältalighet ytterligare
tilltalade de akademiska traditionerna.
Men lika tillfällig som orsaken till detta
historiska förstlingsalster var, lika
tillfälligt var också hans historiska
författareskap. Välbekant är, att detta äreminne
skrefs i en uppjagad känsla af
indignation öfver de bekymmer, man hyste öfver
Geijers universitetsstudier. Geijer ville
icke gälla för en yngling utan stadga.
En sådan var Geijer likväl i en djupare
mening, än han själf kunde ana. Det var
filosofien som skulle bringa jämvikt åt
hans sinne. Filosofien blef också för
honom ett lifsbehof. Geijer hörde till de
stora människor, som af en inneboende
kraft omedvetet drifvas fram mot högre
mål än de ännu uppnådda. Dessa stora
uppgifter kräfva af sin man en
själfstän-digt genomarbetad lifsåskådning, och
omätligt har äfven för Geijer filosofiens
inflytande varit.
Så länge Geijers världsåskådning
saknade sina fasta konturer, förblef han
fullkomligt oproduktiv. Han måste lägga
bakom sig år af en genomkämpad
lifser-farenhet, innan morgonen rann upp för
hans mångsidiga produktion. Därunder
upptog studiet af den tyska filosofien alla
hans krafter. »Kants, Fichtes, Schellings
skrifter ha under åratal» — säger Geijer
i sina Minnen år 1834— »ej kommit af
mitt bord, hvarom deras utslitna ryggar
i min bokhylla ännu vittna.» Det trägna
studiet är kanske mindre
anmärknings-värdt än den kritiska oppositionslust,
hvarmed Geijer upptog denna filosofis
teorier.
Geijer var väl hela sitt lif, och icke
minst mot slutet däraf, en sökcwide ande,
men han ville sätta sin personlighets
väsen in i hvad han såg och lärde. Detta
obetvingliga behof att trycka sin
personlighets prägel på sin omgifning och sin
tid är ett genomgående och genast i
ögonen fallande drag hos Geijer.
1811 är det år, då Geijer egentligen
började sin så lysande författareverksam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
