Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
OLOF RABENIUS
synliga, vilken skalden lyckas förläna
poetiskt liv. Man skymtar en kropp, som
lösgör sig från trädstammen, ett ansikte, som
blickar fram ur lövverket Hans realistiska
typskildring når däremot icke konstnärlig
höjd, och den humor han söker inlägga
däri, har föga smittande förmåga. Där
fantastiken blandar sig i bildspelet, såsom
i framställningen av Kommunalstämman och
Kafferepet, blir genast effekten större.
Sist och först har skaldens ingivelse
stigit ur hans hemkänsla, som med härdens
värme och mullens doft slår en till mötes
ur dikterna. Det är hans kärlek som
talar i följande strof:
Jag vandrade fram över landet,
jag kom ifrån by till by,
jag anade hemmets tanke,
och den gamla världen blev ny,
det steg ett så sällsamt sorl
från täppornas låga stjälkar,
det stod ett så sällsamt sken
över stugornas gråa bjälkar.
Det kan icke förnekas, att skalden
funnit och framställt något av den poetiska
halten i detta sällsamma sorl och sken.
Han äger med sina brister en stor och
löftesrik gåva: originalitet.
E. N. Söderberg är en skald av ett
blitt och älskvärt lynne, som söker him
melska idyller och överjordiska fridssyner.
Hans diktning öppnar för blicken den klara
molnfria rymden, som breder evighetsro
över världen. Hans instrument är en harpa
— icke en mångstämmig, från vilken
brusande hymner stiga — hans sångmö är
en ängel — icke en starkvingad med hög
och strålande flykt — utan ett stilla
änglabarn med en palmkvist i handen. Det
serafiska i hans dikt påminner om Wirsén,
som han dock icke når i skär vekhet och
än mindre i lyrisk uppfinning. Bildskapande
fantasi frångår i kännbar grad hans poesi,
som också saknar djupare
stämningsbrytningar och färgskiftningar. Har man icke
för stora fordringar, skall man dock mången
gång kunna njuta av det flärdfria,
okonstlade behaget i hans verser. Man lyssnar
till en glasklar sång, som klingar ut i det
stilla vida, och man följer en tunn
känslostrimma, som dallrar bort i det blå. Rena
linjer, ren luft och ett rent hjärta, se där
summan av E. N. Söderbergs poetiska
väsen. Religiositet och patriotism, himmel
och fosterland, C. D. af Wirsén och Sven
Hedin, inom dessa ämneskonturer rör sig
hans dikt, som lika mycket skådar tillbaka
mot minnet som framåt mot förklaringen.
Inom tillfällighetsdikten och den poetiska
runan har han åstadkommit goda ting.
Man kan här som exempel anföra
Uppsalasången, prolog vid hundraårsjubileet.
Karaktäristisk för skaldens blida innerlighet
och fromma trohet är dikten Mors bok,
en klenod, sorn följt honom genom livet.
Dess slutstrofer må här till sist meddelas:
Ur denna bok jag hörde
ock tona först en gång
vad djupast mig berörde
i Gerhardts sommarsång,
som mäktade att kalla
det Edén för min syn,
där blommorna ej falla
och evigt blå är skyn.
Dit har du flytt, du froinma,
vars liv en bidan var
att se den sommar blomma,
som aldrig ända har,
och ännu när jag vänder
den nötta bokens blad,
mig tycks att du mig sänder
en hälsning från Guds stad.
Ebba Walldéns diktsamling, utgiven efter
hennes död, innehåller visserligen icke
originalpoesi, men den är en bok som
rymmer stora lyriska skatter, med fin och
kärleksfull hand flyttade från främmande språk
till vårt. Den tolkningskonst man här möter
utvisar icke blott ett delikat poetiskt sinne,
som känsligt uppmärksammat skiftningarna
i de återgivna dikterna, genomträngt deras
anda och vägt deras stilvärden utan också
den självständigt skapande förmåga, som
dock fordras för att efter deras mönster
utskära nya språkbilder. Man tycker sig
märka den inspiration, under vilken Ebba
Walldén gått till verket, hon har varit
gripen av uppgiften, och har ägt den talang, som
livas och höjes av kärleken. Därför tala de
dikter hon översatt sitt svenska språk med
ett egendomligt varmt och själfullt tonfall.
Så ypperliga tolkningar äro sällsynta, och
den frihet, som på titelbladet säges
utmärka den, innebär endast den organiska
förvandling de undergått vid omflyttningen
till den nya språkliga jordmånen. Den,
för vilken Ada Negri och Elizabeth Barret
Browning äro obekanta i original, kunna nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
