Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
OLOF RABENIUS
orginal, icke oävet tecknad. Eljest är det
icke mycket gott att säga om en bok,
vilken med tystnad skulle förbigås, om man
förfore efter dess hjältes i Kritik över
kritiker vältaligt utvecklade åsikter.
Den genre, Nils Wilhelm Lundh gjort
till sin och som man påträffar i På
vulkanisk mark, är en förening av
reseskildring och berättelse. Diktade episoder ur
folkets liv omväxla med de geografiska
intryck, han mottagit under sin vistelse i
främmande land. Till harmonisk
samverkan nå icke de båda elementen i hans för
fattarskap. Reseskildraren står onekligen
högre än berättaren, om ock ej heller den
förre är så särdeles medryckande. Hans
bästa gåva är hans färgsinne, som särskilt
kommer till rätt i hans naturmålningar,
och därmed samarbetar hans fantasi, som
för att skapa illusion gärna uttrycker sig
i liknelser. Stundom expressiva, äro dessa
stundom för tillfälligt valda och för
sammanhangslösa för att utöva en åskådlig
verkan. Tavlan smälter sällan ihop till en
enhetlig bild för ögat utan trasas sönder
av sicksacklinjer och färgfläckar. Till än
mindre fördel för författaren utfalla de
folktyper, kring vilka han fritt fabulerande
spinner sin skildring. Dock bör hans
Capriflicka framhållas som ett relativt lyckat
italienskt karaktärshuvud. I hans berättelser
är sammanhållningen kring motiven svag,
och likgiltigt fyllnadsgods tar alltför
mycket rum i anspråk. De goda
enskildheterna kunna icke råda bot på de påpekade
bristerna.
Ernst Norlind låter icke tillordna sig
någon bestämd riktning inom vår litteratur.
Han är en av de mest oberoende författare
Sverige för närvarande äger, och hans
diktning bestämmes i allt väsentligt av hans
individuella lynne. Man talar om plikten
för en människa att vara trogen sig själv
— en plikt som också gäller diktare —,
och Ernst Norlind har hörsammat den så
långt i hans förmåga står. Han har haft
en personlighet nog stark att motstå den
upplösning eller förflackning, varmed
tidsmakterna hota även den bäste, och nog
djup att därur kunna upphämta mänskliga
och poetiska värden. Vad hans verk än
har för en konstnärlig betydelse, bär det
alltigenom prägeln av denna själens äkt-
het, denna livets värme och känslans
sanning, som avskiljer det från den
likgiltiga litteraturens område och vinner genom
sin rent andliga halt. Man skulle kunna
kalla Norlind för en lyssnare till hjärtats
och naturens hemliga musik, en spanare i
tillvarons gåtfulla sammanhang. Den blick,
med vilken han betraktar livet och
människorna och som han framför allt vänder in
i sig själv, är också intuitionens, vilken, om
den företrädesvis är samlande, dock även
är märkande och särskiljande. Likväl
kommer han sällan till hel och höjd syn i
sin diktning; de företeelser han blottlägger
sakna vanligen förbindande mellanled;
aper-çuer, som sprida vid belysning, visioner,
som skänka djup klarhet, lysa ofta upp i
hans ord, men det tändes intet ljus, som
jämnt och allsidigt utstrålar från
medelpunkt till periferi. Till en del torde denna
brist bero på den försummade
kompositionen, på den, som det vill synas, litet
oorganiska och stillösa uppbyggnaden av
hans arbeten. Man tycker sig varsna en
plötsligt arbetande fantasi, vars ingivelser
icke bli bragta till en full harmonisk
ordning.
Både Fönsterljuset och Johan Fredrik
Hell — den förra en novell, den senare
en längre livshistoria — visa hela hans
egendomlighet som diktare. Fönsterljuset
är en vid första påseendet förbryllande
bok. Handlingens gång tyckes överlämnad
åt tillfälligheternas spel och slumpens nycker,
på den subjektiva sidan motsvarade av en
rad oklara impulser och lösa associationer.
Men även i detta skenbara kaos visar det
sig, att »i människans ande ha tingen sin
lag»; tillfälligheterna uppenbara sitt
sammanhang såsom yttre moment i en själs
utvecklingshistoria. Som det psykiska
skeendet här är förlagt till det under- och
halvmedvetna, består diktarens konst i det
sätt, varpå han låter de dolda
själsrörelserna skina igenom händelseförloppet och
den inre klarheten gry i den bisarra
clair-obscur, som skildringen utgör. För den
mystik, som även till vardags omger
människorna och deras tankar och handlingar,
har han funnit den rätta glidande
stämningstonen, och han har övergjutit bilden
med livets egen drömatmosfär, som ifrån
själen meddelar sig åt verkligheten. Det
är ovisst, om författaren för denna
skildringsart tagit intryck av Strindberg; att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
