Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Goethe på Dornburg. Av Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53*
HELENA NYBLOM
som han skriver i det anförda
brevet till Zeiler — ofta i morgongryningen
stod i det öppna fönstret för att se
sol-uppgången. Så snart han hade klätt
sig, drack han en kopp kaffe, och redan
klockan sju infann sig hans sekreterare
för att skriva efter hans diktamen. I
en eller en och en halv timma arbetade han
tillsammans med honom och begav sig
därefter ut på terrasserna, där han
promenerade en timmes tid. Vid halv
tiotiden åt han frukost och gick så åter ut
i det fria eller dikterade för
sekreteraren. Redan klockan elva anmälde sig
vanligtvis någon av de många besökande,
som sedan blevo kvar och åto middag
med honom. Middagsmåltiden räckte
från halv två till klockan fyra. Strax
därefter avreste gästerna, och Goethe
gick åter ut i trädgårdarna. Klockan
6 åt han regelbundet ett litet franskt
bröd och drack en tjärdedels flaska
Moselvin. Sedan stannade han kvar på
sitt rum eller gick ännu en gång ut,
om vädret var vackert. På kvällen åt
han intet, men sysselsatte sig med att
genomläsa ankomna brev eller
underskriva de brev, han hade dikterat på
morgonen. Man har ungefär femtio
brev dikterade av honom från Dornburg.
Tidningar intresserade honom föga.
Som Sckell hade fritt tillträde till Goethes
rum alla tider av dagen, hade han
också tillfälle att se honom på kvällarna
och tidigt på morgonen, innan han
ännu stigit upp. Han omtalar, att Goethe
alltid låg på ryggen med händerna
hopknäppta över bröstet, och hans sömn
måtte ha varit mycket lugn, ty hans
bädd bar intet spår av oro under vilan.
Hans sista blick på aftonen och hans
första på morgonen var riktad uppåt.
Han levde mycket återhållsamt efter
en bestämd ordning och varken drack
eller lät servera mycket vin. Om det
än var en fjorton gäster till middagen, be-
stodos blott två flaskor champagne. Mest
tyckte han om kompotter av päron,
körsbär och hallon samt sallad av
ärt-skockor, tillredd med god provenceolja.
Mjölkmat var inte efter hans smak.
Egentligen brydde han sig föga om god
mat, men tyckte mycket om att bjuda.
Liksom han var vänlig mot alla
främmande — Sckell kommer inte ihåg, att
en enda blev avvisad — var han god
och älskvärd mot sina tjänare. Sckell
omtalar en rolig tilldragelse, som visar
Goethes fördragsamhet mot sina
underordnade.
En dag hade Sckell tagit Goethes
sekreterare och betjänt med pä en
utfärd för att ställa om diverse inköp till
hushållet, och då detta var uträttat,
besökte de en vinodlare för att dricka ett
glas. Vinet smakade dem förträffligt,
och de blevo ganska länge kvar. Då
de skulle resa sig, märkte Sckell till sin
förskräckelse, att varken sekreteraren
eller betjänten kunde stå på benen. Det
kostade honom inte litet besvär att få
dem hem till Dornburg, och där var
det inte annat att göra än att få dem
hux flux i säng. Kort därefter ropade
Goethe på sin betjänt. »Friedrich!
Friedrich!» men Friedrich snarkade djupt
och tungt. Sckell gick då upp för att
fråga, vad Goethe önskade. Han fick
till svar, att han önskade ljuset tänt.
Det var snart besörjt, men strax efter
ropade Goethe både på betjänten och
sekreteraren. Sckell sprang åter upp
för att höra hans önskan.
»Jag vill klädas av och gå till ro!»
sade Goethe. »Var äro de båda två?
De äro varken till att höra eller se!»
Sckell, som inte ville angiva kamraterna,
ryckte blott på axeln och svarade, att
han inte visste det. Men hela natten
var han orolig för vad som skulle komma
följande dag.
Tidigt på morgonen steg han upp och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
