Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Till hembygden. Av Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL-ERIK FORSSLUND
583
Upp mot ljuset igen, att rida på gnisslande konsten.
Stång vid stång, två armar från jättehjulet i dalen,
vattenhjulet vid forsen i ån med blänkande skövlar.
Upp över berget sträckte sig armarna, fram över varpen,
sträcktes och drogs tillbaka igen och sträcktes ånyo,
knogade dag och natt, drog gruvornas pumpar och spelverk,
drog med gnisslande leder, högg i med knakande muskler.
Liksom en hand satt vid laven en kista med sten vid en hävarm,
svindlande gunga som lyftes och sänktes; där satt som en fågel
pilten på jättens hand och gungade hissnande salig,
lyftes mot skyn och sjönk emot jorden och lyftes ånyo
högt mot sommarens strålande rymd och vandrande skyar.
Helst dock lekte jag kung i varpens ödsliga öknar.
Lekte med skatter av guld och kostbara smycken av silver —
var det blott kattguld och kis, det var kostbara smycken för pilten.
Djupast i Gammelgruvan, på bottnen av rymliga stöten,
låg min skattkammarvrå. Där samlades högar av bytet,
ädela stenar, gedigna metaller och allsköns klenoder.
Kopparkisen i varmaste gult i lödiga klumpar
sken, eller skimrade furstligt i regnbågens grannaste färgspel.
Men som tärningar slipade fint av gammalt och bleknat
guld, så lyste i dunklet svavelkisens kristaller.
Mörka bland bitar av snövit kvarts och klaraste kalkspat,
kärva bland sprödaste skivor av glastunn gyllene glimmer
blänkte där mustigt med blåsvart glans båd blodsten och svartmalm.
Gråa som silver glänste de tunga kristaller av blyglans,
och i den praktfulla väv av ljusgröna stänglar av strålsten
prunkade varmt i djupaste purpur stora granater.
Sagosyner, Bergkungens skatt i ett mänskobarns händer! —
O, du min barndoms land, där pilten strövade vida
ensamma vägar i skogarna! Kungliga landsvägar fordom,
nu bevuxna med mossa och gräs, de mjukaste mattor,
rikt beströdda med brokiga stenar, som om Tummeliten
där kilat fram — med kiselstenar bländande vita
och med bitar av slagg från bäckarnas hundrade hyttor,
slagg i lysande blått som skärvor av sommarens himmel,
skimrande grönt som skärvor av is i sommarens värme. —
Hör, där sorlar en bäck. Där stå skvaltor, små bullrande kvarnar,
ovan varann i en rad i muntert malande samspråk.
Hör, där forsar en å. Där stå åldriga mulltimmerhyttor,
odjur med masugnspipan till hals, och på kransen däruppe
gubbar mata de glupska svalg med malm och med träkol,
krydda sen maten med limsten ibland, att den bättre må smälta.
Nertill spruta odjuren järn i glödande flöden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
