Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Stockholmska muser. Musikrevy september—november 1915. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
ALF NYMAN
Foto. Schloss-Atelier, Berlin.
ADELAIDE ANDREJEWA SKILONDZ.
marmusikföreningen har man öppnat en
musikalisk samtrafik, vilken givit
abonnemangskorten den värdefulla karaktären av
rundresebiljetter genom Brahms och
Beethovens samtliga symfoniska och
kammarmusikaliska produktion.
Med denna vinterresa genom tvenne
själar är en musikalisk tanke förverkligad,
som man knappt trott möjlig; bland annat
därför, att den ytligt sett tyckes svära mot
en estetisk princip, som måste följas också
vid programuppställningar:
omväxlingsprincipen. Säkert är emellertid, att hur
tyranniskt omväxlingskravet än gör sig
förnummet, så hör det knappast till de mera
aristokratiska skönhetskraven. »Wervieles
bringt, wird jedem etwas bringen», heter
det någon gång hos Goethe. Men den
som djärvt beslutar sig för att endast bringa
det bästa, det uppsåtsrenaste och
livslödi-gaste inom musiken: kan man om honom
med fog säga, att han försyndat sig mot
omväxlingslagen? De båda
musikorganisationerna synas emellertid besitta det
konstnärliga modet att utsätta sig för den risken.
Det kunna de med väl bevarat lugn också
göra; ty de bjuda i själva verket den inre
motsättningsrikedomen i gengäld för den
yttre, de inompersonliga
karaktärskontrasterna i stället för de alltid tillfälliga och
mindre lärorika mellan tonsättarlynnen,
sammanplockade från skilda länder och
tider. — Ett vidare steg på denna väg
mot planmässig verksamhet har
Konsertföreningen tagit genom att konsekventare
uppsätta Haydn på sina söndagsprogram.
Den snabba följd av
ledareindividuali-teter, som det förra arbetsåret kunde
uppvisa, har också efterträtts av mera ordnade
förhållanden på dirigentpallen. Ett
duum-virat Schnéevoigt-Fiedler har därvid varit
vad man haft att bjuda: en expressivist
och en rytmiker, en temperamentsmusiker
och en intellektualist. Deras
förtjänstpoänger fördela sig i överensstämmelse
härmed på följande sätt: Fiedlers i huvudsak
på Beethoven (samt på Haydn);
Schnée-voigts på Brahms och det modärna.
Beethovens c-moll och Eroica, Brahms f-dur
och c-moll beteckna de hittills
tillryggalagda stadierna på den symfoniska långfärd,
som planerats. Och räknar man till
symfonisk konst även violinkonserten i D-moll,
den Brahmska pianokonserten i B, som
med strålande furia och praktfull pesante
framfördes av den unga Bonn-pianisten fru
Elly Ney, — samt den beethovenska i
Ess, i Carrenos mogna och ömsinta
gestaltning, så har man antecknat ännu ett
par viktiga skönhetsetapper.
Utanför den trängre
Brahms-Beetho-venska ramen föll en större symfonisk
nyhet: Bruckners E-dursymfoni — en av
säsongens mera uppseendeväckande
tilldragelser på det orkestrala området.
Anton Bruckner är den österrikiska
musikens Pater seraphicus i modärn tid.
Hans orkesterkantilena har den långa Iena
melodiska linjegången, logisk som Bachs,
flödande som Schuberts. I jämförelse med
honom är hans musikaliska samtid idel
neurasteni. Över hans orkester står
glansen av en oföränderligt stilla, guldbegjuten
himmelskonkav. Genom ett musikaliskt
öde synes allt förvandlas till melodi under
hans inbillning —" ett strålande Pammelos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
